Au revoir!

Jag vet att man inte ska gå utan att säga hej då.
Man behöver inte ta i hand och bocka men ett ”hej då” är alltid passande.

Kom plötsligt ihåg att jag hade en blogg, en bra plats för en sådan som mig som gärna ville skriva strunt.
Men det var i en tid då bloggarna var många och alla läste och alla skulle ha en och så vidare.

Nu är det lite utanför, känns det som.

Och jag glömde mina rader.
Annat kom emellan och jag skrev mer sällan tills tiden kom då jag inte skrev någonting alls.

Men jag kan ju alltid låta dessa sidor vila här hos dem som vill och önskar.
Kanske kan jag komma in en dag genom dörren och känna att allting är som det en gång var.
Ingen som har stökat ner eller ändrat något typsnitt.
Mina rader kan stå som en gammal ruin på en vindpinad hed där folk kommer och går som katter på en bondgård.

Så jag säger hej då och tackar för visat intresse.
Till de som läst och gett mig en klapp på axeln och till alla som fortsatt skriva utan att tappa fokus.
Ett jättestort hej då.

Och så gick jag utan att låsa min dörr.

Au revoir.

 

 

Kanske visste jag det redan från början?

Kan det vara så att Gud, den allsmäktige, har ett finger med i spelet i det mesta som händer i världen?
Ta min förkylning som exempel.

Uppenbarligen har jag varit taskig och gjort något som retat upp himlen en smula och från sitt säte har Gud sträckt sig över sina gränser och nappat åt sig en helvetesförkylning.

(Sådana får han om han i sin tur ger Fan ett par förtappade själar och där är jag minsann inte än kan jag lova er.)

Förkylningen fick jag och den har jag kvar även om det känns som om det var en eller två evigheter jag fick den.

Länge trodde jag att jag inte behövde ta hand om min kropp.
Först häromåret tänkte jag om och räknade ut att jag faktiskt borde göra det.
För min kropp var det ingen nyhet.
Det hade den vetat hela tiden…

Ja men tjena!

Tänk att jag som liten tyckte det var roligt att hjälpa mamma och pappa med att städa toaletterna.
”Åh detta rengöringsmedlet doftar precis som mitt favorittuggummi Jenka”, sa jag och skurade utan att tänka på barnarbete.

Inte heller tänkte jag tvärtom, det vill säga att jag tuggade ett tuggummi som hade samma lukt som ett rengöringsmedel för toaletter.

Skyll inte ifrån dig.

På en baksida av en baksida i en trött liten håla på landet.

Det kunde varit i en storstad också.

Alltid någon som blir besviken.

En ungdom med grusade kärleksplaner.

En medelålders människa som förlorat på hästarna.

En pensionär med alldeles för liten pension.

Hursomhelst är det alltid skönt att skylla problemen på någon annan.

Fånga gårdagen kära du. Även om du inte förstår.

 

Du vet förmodligen inte att jag försöker fånga gårdagen.
Den där stunden vi hade under en sekund, en minut eller kanske en förmiddag.

Men jag försöker återuppleva den.
Ta den och kapsla in den i vårt gemensamma rum.
Spara den för kommande dagar då jag inte är lika glad.

Vad du än säger eller vad du än gör så låter det bra i mina öron.
Det är vad som händer just i det ögonblicket, den lilla stunden som jag försöker fånga in och som jag en gång ska försöka visa dig genom ord, gärningar eller en sång som går i dur.

En supernova som exploderar och vi kan se hur det regnar över oss.

Då håller du i min hand och jag håller din.

Vad mer kan jag behöva?

Tills du förstår kommer jag att försöka fånga gårdagen och göra den till en ny.

 

Livet kanske handlar om”stunderjagalltidkommerminnasförattduvarmed”.

Jag kan sörja för att jobbade dagen då det var som varmast och soligast medan jag var ledig den där regniga.
Men vi kunde gå ut och spegla oss i vattenpölarna och räkna sniglar så visst gav det oss något ändå.

Och den regniga dagen kunde jag med dåligt samvete köpa en alldeles för dyr höstjacka med rabatterat pris eftersom mina egna rabatter var för vattenskadade att gräva i.

Och de där shortsen som jag tänker inte var så fina men det är det ingen som ser för att när jag väl använder dem har människorna solen i ögonen och då ser de bara det de vill se.

Lata sommardagar behöver inte handla om så värst mycket och de gör det inte men ändå har jag fått stunderjagalltidkommerattminnas eftersom du var med.

Dessutom gläds jag mycket åt hösten för då har jag en väldigt fin jacka och då har ingen solen i ögonen så då kommer alla att se den.

Sådant tänker jag på för att få tiden att stanna men det gör den aldrig.

 

BREVET GÅR OAVKORTAT TILL DIG.

Undvik frågetecken.

Jag skulle vilja be om ursäkt för brevpappret och för andra banala saker jag tar mig för i livet.

Som felprioriteringar i stil med att jag gick ut för att handla brevpapper men kom hem med en bok eller ännu värre, ett par byxor som fick hela den redan obalanserade hushållsekonomin att darra och tappa fart.

Jag skulle skrivit brevet medan jag kunde men det är inte så jävla lätt att skriva när man sitter ute i sommarfattigt Sverige med tumvantar och mössa.
Trots att jag lyssnade på Evert Taube frös jag.

”Iiiiiiiiiiiii Roooooooooooslagens famn på den blommande ö där vågorna klucka mot strand”, sjöng han med sin skrovliga stämma och sommaren skrattade hånfullt och de enda djur jag såg var humlor och jag tänkte att det är väl inte så förbannat konstigt att de kan vara ute så mycket päls de är utrustade med.

Någon har sagt att humlor egentligen inte kan flyga men den här humlan flög jävlar anamma hur bra som helst och jag kan egentligen skriva ett brev men inte idag för jag har tumvantar, solen i ögonen och ett fult papper som ser ut som de där stencilerade bladen jag fick när jag skulle skriva uppsats i åttonde klass.

”Beskriv vem du är”, var ämnet och eftersom jag sett Breakfast Club tusen gånger skrev jag till läraren att du ser mig väl ändå som du vill se mig oavsett hur jag beskriver mig.

Jag fick högsta betyg för den kommentaren.

Mitt brevpapper får inte högsta betyg men jag ska ut och handla.

Brevet kommer.

Det är till dig.

(Här kommer en smiley, troligtvis en glad gubbe eller något sådant.)

 

Och tiden bara går.

Jag skulle vara kortfattad, ha en fast och säker blick och peka med hela handen.

Delat ut fasta handslag i stället för kramar.
En del kramar skulle förekomma men inte utan hårda dunkningar i ryggen så som tuffa pojkar gör.

Jag skulle allmänbilda mig i överflöd genom att låta trycksvärtan från alla dagstidningar fläcka ner mina fingertoppar bara för att kunna följa med i alla diskussioner.
Och så skulle jag kunna dela ut pekpinnar till alla de som pratade utan rim och reson.

Jag undrar ifall människor hade lyssnat mer på mig då.

Oftast pratar jag utan rim och reson.

Trycksvärta har jag men jag tvättar bort den så fort jag kan och så har jag plötsligt förlorat innehållet i det jag läst.

Men innehållet i min dag är mer än trycksvärta.

Den innehåller knappt några fasta handslag.

Jag ber dig inte ens att lyssna på mig.

Och tiden går.

Snart dags för en kram?

 

Ärade publik, kom och se den smidige elefanten Jonas!!!

Flera gånger har jag sett elefanter gå på lina.
Smidigt balanserade med en liten pinne i snabeln.

Ruskigt att tänka på smällen om de föll ner i sågspånet.
Eller fanns där något skyddsnät.
Inte vet jag.
Att se en elefant på lina tar hela min uppmärksamhet och jag tänker inte så mycket på skyddsnätet, sågspånet eller något annat för den delen.

När den nya dagen kom stod det en elefant mitt på vägen.

”Har du ingen lina att balansera på”, undrade jag men elefantuslingen bara stirrade på mig.
”Du kanske kan flytta dig för jag ska fram här och uppför trappan”.

Jag försökte fösa elefanten uppför trappan, fånga pianot som föll ner från andra våningen och rädda de små knopparna från frosten som vandrade in från norr.

Det var en motig dag kan jag väl säga.

Jag ville bara gå.

Men det är väldigt svårt att gå på lina kan jag säga.

Rader från en limousin – Konferensmaterial.

Jag ser henne i baren. Hon är inte som andra tänker jag. Hennes ögon är frånvarande. Blicken flackar inte utan vilar på en bestämd punkt. Kanske på isbiten i drinken?

Hon ser på mig med uppriktigt ointresse när jag frågar om hon är här för konferensens skull.

”Nej. Baren har däremot ett bra utbud av röda viner”, säger hon och ett skevt leende skär hennes ansikte.
”Men jag förstår att du är här för konferensen och alla dessa människors skull. Vad kan du erbjuda? Vad har du som andra människor eftertraktar mer än en snygg klocka och en kostym som jag antar är förbaskat dyr.”

Hon låter fingrarna löpa längs ärmen. Fingertoppsberöring mot utsökt kvalitet.

”Jag föreläser om pengar, ja i huvudsak kan man säga så”, svarar jag men försöket att vara intressant faller som en död fågel mot golvet.

”Fantastiskt ointressant”, säger hon och ser rakt igenom mig. Hennes ögon går in i mina och fortsätter förbi människorna, ut genom dörrarna och bort över gator och torg.

Av typisk manlig vana fastnar min blick på hennes byst. I filmer har jag sett hur kvinnor sätter reservpengen som ska ta dom hem mellan brösten. Diskret nerstucket i glipan.

Kvinnan framför mig har inget att gömma där. Hennes byst är ganska liten.

Hon blir berusad den kvällen. Utanför hennes hotellrum vänder hon hela väskan ut och in, låter allt falla ut på golvet och sen går hon ner på knä och letar efter sitt kort som ska öppna dörren.

”Ni har det kanske i b-hån”, sa jag.

Ögonen möter mig med förakt.

”Ni ser för mycket på film”, svarar hon. ”Eller så umgås ni med helt fler människor. Vill ni följa med in”, undrar hon när hon äntligen hittat sin nyckel.

Detta är typiskt konferensmaterial. Ointressanta föreläsningar till ointressanta människor, mingel och småtugg som letar sig in mellan tänderna, ofullbordade affärer och visitkort som byter ägare. Jag känner i fickan. Där har jag tio olika visitkort från människor jag aldrig lyssnade på och som jag glömde namnen på lika fort som de presenterade sig.

”Det hade varit utmanande att följa dig in men det är verkligen en dålig idé. Jag gillar egentligen inte hotell men om jag ska vakna upp i en säng ska det vara min egen och min tandborste ska stå i badrummet.”

Hennes ointresse har mildrats under kvällen och jag är inte säker men det är kanske en viss skugga av besvikelse som drar över hennes ögon.

”Skyll dig själv. Men du har kanske ett visitkort jag kan få.” Hon lutar sig mot dörrkarmen. Jag tar upp första bästa ur fickan och överlämnar det.

Dörren stängs och jag går därifrån.

Namnet och kontaktuppgifterna på kortet är inte mitt.

Jag åker hem.

Från ”Rader från en limousin” av Jonas Nilsson