BREVET GÅR OAVKORTAT TILL DIG.

Undvik frågetecken.

Undvik frågetecken.

Jag skulle vilja be om ursäkt för brevpappret och för andra banala saker jag tar mig för i livet.

Som felprioriteringar i stil med att jag gick ut för att handla brevpapper men kom hem med en bok eller ännu värre, ett par byxor som fick hela den redan obalanserade hushållsekonomin att darra och tappa fart.

Jag skulle skrivit brevet medan jag kunde men det är inte så jävla lätt att skriva när man sitter ute i sommarfattigt Sverige med tumvantar och mössa.
Trots att jag lyssnade på Evert Taube frös jag.

”Iiiiiiiiiiiii Roooooooooooslagens famn på den blommande ö där vågorna klucka mot strand”, sjöng han med sin skrovliga stämma och sommaren skrattade hånfullt och de enda djur jag såg var humlor och jag tänkte att det är väl inte så förbannat konstigt att de kan vara ute så mycket päls de är utrustade med.

Någon har sagt att humlor egentligen inte kan flyga men den här humlan flög jävlar anamma hur bra som helst och jag kan egentligen skriva ett brev men inte idag för jag har tumvantar, solen i ögonen och ett fult papper som ser ut som de där stencilerade bladen jag fick när jag skulle skriva uppsats i åttonde klass.

”Beskriv vem du är”, var ämnet och eftersom jag sett Breakfast Club tusen gånger skrev jag till läraren att du ser mig väl ändå som du vill se mig oavsett hur jag beskriver mig.

Jag fick högsta betyg för den kommentaren.

Mitt brevpapper får inte högsta betyg men jag ska ut och handla.

Brevet kommer.

Det är till dig.

(Här kommer en smiley, troligtvis en glad gubbe eller något sådant.)

 

Don´t you forget about me.

BreakfastclubSom när de äldre sjöng för de yngre och de yngre tog sångerna med sig till nästa generation

Som när identitetskriserna avlöste varandra och den enda platsen man kände sig hemma på var på det stället där händerna slutade darra.

Som när man äntligen satt ensam med den stora kärleken för att känna hur magen krympte till en ärtas storlek och hjärtat slog så många slag per minut att man trodde man skulle hamna i Guinness rekordbok som den yngsta hjärtattacken i världshistorien.

Som när man var övertygad att man aldrig skulle glömma varandra.

”Don´t you forget about me”, sjöng de på radion.

Jag tror du glömde mig lika mycket som jag glömde dig.

Eller så dog jag verkligen i den där hjärtattacken.

…och sen minns jag inte mer…

(Men låten tog jag med mig till nästa generation.)

ONE DAY WE WILL RETURN HERE…WHEN THE BELFAST CHILD SINGS AGAIN.


Om jag skulle skriva ett par rader till dig vet jag egentligen inte vad jag skulle säga.

Det hade nog bara blivit något sentimentalt pladder om att allt var bättre förr.

Antagligen var det bättre för eftersom vi inte visste bättre.

Idag vet vi bättre, sägs det och det är just därför det svenska kalla vemodet har trängt in i oss.

Och brevet, det kunde du ta och tumma lite på, strö över med kaffefläckar och sedan kanske, bara kanske, läsa det igen.

Egentligen borde du inte läsa om det.

Du hade inte blivit klokare för det.

Men istället för att kasta det kunde du väl spara det någonstans.

Gärna i ett konvolut från en Simple Minds-skiva.

En trygg gammal vinyl som jag är övertygad om att du har.

Lägg mig intill sida A.

Vänd mig då och då så jag får lyssna på sida B.

”One day we will return here, when the Belfast child sings again.”