Jag vet att man inte ska gå utan att säga hej då.
Man behöver inte ta i hand och bocka men ett ”hej då” är alltid passande.
Kom plötsligt ihåg att jag hade en blogg, en bra plats för en sådan som mig som gärna ville skriva strunt.
Men det var i en tid då bloggarna var många och alla läste och alla skulle ha en och så vidare.
Nu är det lite utanför, känns det som.
Och jag glömde mina rader.
Annat kom emellan och jag skrev mer sällan tills tiden kom då jag inte skrev någonting alls.
Men jag kan ju alltid låta dessa sidor vila här hos dem som vill och önskar.
Kanske kan jag komma in en dag genom dörren och känna att allting är som det en gång var.
Ingen som har stökat ner eller ändrat något typsnitt.
Mina rader kan stå som en gammal ruin på en vindpinad hed där folk kommer och går som katter på en bondgård.
Så jag säger hej då och tackar för visat intresse.
Till de som läst och gett mig en klapp på axeln och till alla som fortsatt skriva utan att tappa fokus.
Ett jättestort hej då.
Och så gick jag utan att låsa min dörr.
Au revoir.
Bitterbloggen 