Au revoir!

ladda-ned
Jag vet att man inte ska gå utan att säga hej då.
Man behöver inte ta i hand och bocka men ett ”hej då” är alltid passande.

Kom plötsligt ihåg att jag hade en blogg, en bra plats för en sådan som mig som gärna ville skriva strunt.
Men det var i en tid då bloggarna var många och alla läste och alla skulle ha en och så vidare.

Nu är det lite utanför, känns det som.

Och jag glömde mina rader.
Annat kom emellan och jag skrev mer sällan tills tiden kom då jag inte skrev någonting alls.

Men jag kan ju alltid låta dessa sidor vila här hos dem som vill och önskar.
Kanske kan jag komma in en dag genom dörren och känna att allting är som det en gång var.
Ingen som har stökat ner eller ändrat något typsnitt.
Mina rader kan stå som en gammal ruin på en vindpinad hed där folk kommer och går som katter på en bondgård.

Så jag säger hej då och tackar för visat intresse.
Till de som läst och gett mig en klapp på axeln och till alla som fortsatt skriva utan att tappa fokus.
Ett jättestort hej då.

Och så gick jag utan att låsa min dörr.

Au revoir.

 

 

Ärade publik, kom och se den smidige elefanten Jonas!!!

IMG_3036
Flera gånger har jag sett elefanter gå på lina.
Smidigt balanserade med en liten pinne i snabeln.

Ruskigt att tänka på smällen om de föll ner i sågspånet.
Eller fanns där något skyddsnät.
Inte vet jag.
Att se en elefant på lina tar hela min uppmärksamhet och jag tänker inte så mycket på skyddsnätet, sågspånet eller något annat för den delen.

När den nya dagen kom stod det en elefant mitt på vägen.

”Har du ingen lina att balansera på”, undrade jag men elefantuslingen bara stirrade på mig.
”Du kanske kan flytta dig för jag ska fram här och uppför trappan”.

Jag försökte fösa elefanten uppför trappan, fånga pianot som föll ner från andra våningen och rädda de små knopparna från frosten som vandrade in från norr.

Det var en motig dag kan jag väl säga.

Jag ville bara gå.

Men det är väldigt svårt att gå på lina kan jag säga.

Rader från en limousin – Konferensmaterial.

Cadillac DTS  Limousine
Jag ser henne i baren. Hon är inte som andra tänker jag. Hennes ögon är frånvarande. Blicken flackar inte utan vilar på en bestämd punkt. Kanske på isbiten i drinken?

Hon ser på mig med uppriktigt ointresse när jag frågar om hon är här för konferensens skull.

”Nej. Baren har däremot ett bra utbud av röda viner”, säger hon och ett skevt leende skär hennes ansikte.
”Men jag förstår att du är här för konferensen och alla dessa människors skull. Vad kan du erbjuda? Vad har du som andra människor eftertraktar mer än en snygg klocka och en kostym som jag antar är förbaskat dyr.”

Hon låter fingrarna löpa längs ärmen. Fingertoppsberöring mot utsökt kvalitet.

”Jag föreläser om pengar, ja i huvudsak kan man säga så”, svarar jag men försöket att vara intressant faller som en död fågel mot golvet.

”Fantastiskt ointressant”, säger hon och ser rakt igenom mig. Hennes ögon går in i mina och fortsätter förbi människorna, ut genom dörrarna och bort över gator och torg.

Av typisk manlig vana fastnar min blick på hennes byst. I filmer har jag sett hur kvinnor sätter reservpengen som ska ta dom hem mellan brösten. Diskret nerstucket i glipan.

Kvinnan framför mig har inget att gömma där. Hennes byst är ganska liten.

Hon blir berusad den kvällen. Utanför hennes hotellrum vänder hon hela väskan ut och in, låter allt falla ut på golvet och sen går hon ner på knä och letar efter sitt kort som ska öppna dörren.

”Ni har det kanske i b-hån”, sa jag.

Ögonen möter mig med förakt.

”Ni ser för mycket på film”, svarar hon. ”Eller så umgås ni med helt fler människor. Vill ni följa med in”, undrar hon när hon äntligen hittat sin nyckel.

Detta är typiskt konferensmaterial. Ointressanta föreläsningar till ointressanta människor, mingel och småtugg som letar sig in mellan tänderna, ofullbordade affärer och visitkort som byter ägare. Jag känner i fickan. Där har jag tio olika visitkort från människor jag aldrig lyssnade på och som jag glömde namnen på lika fort som de presenterade sig.

”Det hade varit utmanande att följa dig in men det är verkligen en dålig idé. Jag gillar egentligen inte hotell men om jag ska vakna upp i en säng ska det vara min egen och min tandborste ska stå i badrummet.”

Hennes ointresse har mildrats under kvällen och jag är inte säker men det är kanske en viss skugga av besvikelse som drar över hennes ögon.

”Skyll dig själv. Men du har kanske ett visitkort jag kan få.” Hon lutar sig mot dörrkarmen. Jag tar upp första bästa ur fickan och överlämnar det.

Dörren stängs och jag går därifrån.

Namnet och kontaktuppgifterna på kortet är inte mitt.

Jag åker hem.

Från ”Rader från en limousin” av Jonas Nilsson

 

Trettiosju bekämpningsmedel senare…

varning_136542262
Fyrtio bekämpningsmedel i importerade vinblad.

Jag undrar ifall jag inte hade sett bättre ut med lite mer bekämpningsmedel.

Kanske inte fyrtio men kanske en sisådär trettiosju.

Då hade jag inte sett ut som fyrtioett utan kanske en sisådär trettioåtta.

Trettiosju bekämpningsmedel och jag hade sluppit springa de där kilometerna var och varannan dag.

Trettiosju bekämpningsmedel och jag hade sluppit tänka på att inte ta en portion till.

Trettiosju bekämpningsmedel och du hade kunnat lägga mig som ett vinblad på fönsterblecket och låta rötmånaden ta hand om mig och inom ett par dagar hade du haft en flaska fyllig Bourgogne.

Think outside the box!

tux_in_a_box_by_mawscm-d2zmvpeSå sades det – tänk utanför boxen.
Vi vill ha någon som tänker utanför boxen.

Snubblade över orden och letade efter den största lådan i förrådet.

Plockade fram den, dammade av den och målade den i glada färger.
En stor gul sol på en blå himmel, röda, lila och vita blommor på en grön gräsmatta.

Hämtade en kudde och en filt, lite godis och så kröp jag ner i lådan och stängde om mig.

”Ömtåligt” stod det på lådan.

Så mycket bättre.

 

Kom så går vi härifrån.

tumblr_l87ejoaswb1qdz1fzo1_500_large_120684513_140218207Igår fick jag en känsla av is och snökristaller.

Det var en oerhört kort känsla.

Lyckan kan ibland vara ett par korta sekunder men jag hinner tänka så mycket under den korta stunden att lyckan svämmar över.

Det kan vara en snökristall.

Det kan vara dina ögon när de öppnas och din värld blir min och vice versa.

Det tar bara ett par sekunder men vi kan bära med oss känslan in i evigheten.

Kom så går vi.

Pappa! Allt du behöver är nu.

IMG_2841”Ta gitarren och spela med mig. Vi börjar med ett A-moll.”

”A-moll?”

”Men pappa, det är ett fint ackord och det förekommer hela tiden i Losing my religion och det är ju en fantastisk låt. ”

”Javisst, men ändå,…..moll?”

”Pappa, vi som pratar hela tiden och skämtar och tramsar och är så extroverta, vi måste ha balans. Du kan inte le hela tiden. Därför måste vi spela i moll. Det blir vackert ändå.”

”If you tolerate this – your children will be next”, svarade jag och tog upp gitarren.

Jepp, mina barn blir som jag och som du och som generationer före oss och jag ska bevara balansen mellan dur och moll, regn och sol, skratt och gråt.”

Vi spelade fram och tillbaka tills hennes fingrar endast strök tangenterna.

”Ska vi göra något annat”, undrade hon. ”Typ lägga pussel.””

Vi började bygga Sjumilaskogen med dess invånare när vi hörde All you need is now på radion.

Hennes fot stampade försiktigt takten när hon sa:

”Allt du behöver är bara denna stunden.”