Au revoir!

ladda-ned
Jag vet att man inte ska gå utan att säga hej då.
Man behöver inte ta i hand och bocka men ett ”hej då” är alltid passande.

Kom plötsligt ihåg att jag hade en blogg, en bra plats för en sådan som mig som gärna ville skriva strunt.
Men det var i en tid då bloggarna var många och alla läste och alla skulle ha en och så vidare.

Nu är det lite utanför, känns det som.

Och jag glömde mina rader.
Annat kom emellan och jag skrev mer sällan tills tiden kom då jag inte skrev någonting alls.

Men jag kan ju alltid låta dessa sidor vila här hos dem som vill och önskar.
Kanske kan jag komma in en dag genom dörren och känna att allting är som det en gång var.
Ingen som har stökat ner eller ändrat något typsnitt.
Mina rader kan stå som en gammal ruin på en vindpinad hed där folk kommer och går som katter på en bondgård.

Så jag säger hej då och tackar för visat intresse.
Till de som läst och gett mig en klapp på axeln och till alla som fortsatt skriva utan att tappa fokus.
Ett jättestort hej då.

Och så gick jag utan att låsa min dörr.

Au revoir.

 

 

Jag kan vara en svensk tiger i Härjedalen!

en-svensk-tigerNågon hängde tvätt i oktobersolen. Jag visste då att det aldrig mer kommer en istid.

Jag tänkte om isbjörnarna är mer illa däran än tigrarna så kanske de kunde slå sina påsar ihop, bli vänner över en kopp kaffe och en kaka och flytta till Sverige.

Någonstans läste jag om ett uttryck som ”En svensk tiger”.

Och så tror människorna från USA att det går isbjörnar på gatorna i Sverige.

Sammanslagningen mellan dessa två djur skulle bli bra marknadsföring för Sverige.

Ibland tycker jag att jag har lösningar på det mesta.

Lösningar på allt.

Tankar har jag så det räcker och blir över.

Skulle jag kunna dra in ett par medaljer i självtänkta tankar hade jag vunnit ett par guld, några silver och en himla massa brons.

Men om jag är en isbjörn eller en tiger vet jag fortfarande inte.

 

För dig älskar jag.

karlekpavarenDumma sociala media som vill att jag ska uppdatera allt som är oviktigt om mig.

Ålder.

Civilstånd.

Födelseort.

Nuvarande hem och så mycket mer.

Jag gör inte det så därför har jag blivit placerad i Ontario, cirka en miljon från mitt hem.

Tror mer att jag nerdaterar istället för uppdaterar.

Min stjärnmobil gick sönder så jag har fått en riktigt gammal modell.

Den stör mig och jag vill inte ha den även om jag ska erkänna att den är bra att ha.

Så jag ger ett ”Gilla” för den så den inte känner sig utanför.

Men jag kan inte ”Gilla” vad som helst eftersom där finns skavanker hos allt och alla.

Jag kan till exempel inte ”Gilla” trädet Björk eftersom jag vet att det ger en av mina bästa vänner en helvetisk snuva.

Jag kan inte ”Gilla” mig själv eftersom jag vet att jag gör fel och det stör mig.

Och du med dina små egenheter…

Dig kan jag inte heller ”Gilla”.

Dig älskar jag.

 

 

GOD FORTSÄTTNING PÅ 2014. UNDVIK FRÅGETECKEN I STÖRSTA MÖJLIGA MÅN.

Undvik frågetecken.

Undvik frågetecken.

Minns du allt du lovade igår?

Trehundrasextiofem blanka sidor som du skulle fylla med stordåd och uppfyllda löften.

Men det blev sent i säng och morgonen hade redan försvunnit när du vaknade.

Skrev du upp vad du lovade?

Såklart inte.

Minns du?

Vagt.

Trehundrasextiofem blanka sidor, min vän.

Skriv din framtid är du snäll.

Använd skrivstil om du vill.

Fetstil på en del ställen.

Utropstecken fungerar.

Undvik frågetecken i största möjliga mån.

Lycka till och god fortsättning på tjugohundrafjorton.

 

 

 

Jag hoppas Ni har överseende med mig.

iittala_saltpepparJag vet att jag pratar mycket.

Ibland tänker jag på vad jag sagt och försöker stoppa in allt i mun och huvud igen.

Där stannar det medan jag sätter små etiketter på alla ord.

Märker ut med ”katastrof”, ”dumt”, ”roligt”, ”kul-men-gick-inte-hem”, ”korrekt”, ”inkorrekt” etcetera.

Men även ord märkta med ”roligt” kan få motsatt effekt i vissa sammanhang.

”Katastrof” går ofta hem i alla sammanhang.

Men jag ber Er om att ta mig med en nypa salt.

Och salt behövs ofta för att förhöja smaken.

Salta och smaka sedan på orden.

Tycker Ni fortfarande inte om orden så är det Ert fel.

Då saltade Ni för mycket.

 

Jag skulle kalla mig lesbisk med skeva kajallinjer under ögonen.

Avskalad.

Avskalad.

Om vi bortser från nyårsafton så skulle jag kunna säga att midsommarafton är avslutet, eller början, det är precis vad du och jag känner för.

Jag skulle kunna avlägga mina löften när jag vill.

Att jag ska kunna vända kappan efter vinden närhelst jag tycker det passar.

Eller att jag ska kasta sten i glashus bara för att höra hur det låter när sanningar går sönder.

Tokiga dagar skulle jag kunna slänga på mig skeva kajallinjer och kalla mig lesbisk eftersom jag gillar tjejer.

Istället behåller jag ett skevt leende i tecken på att kajal inte är min grej.

Så måste jag lova mig själv att säga och skriva det jag tänker på i samma ögonblick som orden kommer föds i tanken. Annars sparar jag allt det där som mår bäst av att komma ut direkt och då låter det lika dåligt som krossat glas och skeva leenden.

Allt det där ska jag lova mig själv.

Nästa midsommar.

Men allt jag känner är skuld.

SKULD!

SKULD!

Jag vet att det finns människor som följer den här bloggen.
Om jag använder ordet prenumerera så känner jag mig ännu stoltare än för ett par sekunder sedan.

Jag följer er också och jag önskar jag kunde hälsa på oftare.

Men jag skriver nästan hellre än läser.
Det är en dum ursäkt.

Ofta önskar jag att jag kunde skriva något som påverkade er känslomässigt bortom all beskrivning.

Ofta önskar jag att jag kunde få uppleva samma sak.

Det är svåra saker.

I stället gör jag andra saker.
Saker som tar ett par minuter av din tid, hennes tid, hans tid, vår tid tillsammans eller bara av min egen tid.

Jag vrider och vänder på det men allt jag känner är skuld.

Så enkelt kan det vara.

SAMLAR DU PÅ DAGAR BLIR DU GAMMAL!

Det var nog bara som en ilning.

Något som flög förbi.

Du var kanske ute och gick i ett motionsspår när någon sprang förbi och du bet på ett äpple och kände dig vältränad, slängde äpplet utan att tänka på att en kärna föll ut och ett nytt träd skulle finnas där när du blev gammal.

Du hade ju mest tänkt på dagarna, en mörk måndag, en regnig tisdag, en jobbig onsdag, en torsdag i uppförsbacke och en fredag då allt gick så fort att du redan vaknade upp på en lördag som du försökte fånga utan resultat eftersom det blev söndag och sen skulle allt börja om från början som ett ekorrhjul men du är ingen ekorre – du är en hamster.

Du skulle samla på något men du vet inte på vad eftersom du är villrådig och villrådighet kan man inte samla på.

Inte heller kan man samla på äpplen för de blir gamla och samlar du på dagar blir du gammal.

Så du stannade i spåret för att höra en fågel men allt var suddigt och tyst.

Nåväl, det var bara hösten som flimrade förbi.

En dag som alla andra men ändå inte.

Tack för att du kramar mig.

Hur lång är kärleken?

Hur mäter man den?

En människa som älskar rymden och månen vet att medelavståndet till månen är 384 392 kilometer.

Då är kärleken lika lång.

Eller kärleken till Titanic som är cirka 3800 meter.

Kärleken till en hund kanske kan mätas i kopplets fulla längd?

Men en annan människa?

Kyssen går ju inte bra för då är avståndet minimalt.

Dessutom räknas kyssen och hur lång den är i tid.

Inte heller ett fast handslag eftersom då får man omvandla det till bar…tror jag.

Kanske räknar man hur lång slipsen var på den person man föll för.

Eller så var det längden på en rosa halsduk som kanske fanns vid det tillfället.

Kanske får man ta det i en kram och mäta armlängderna.

Så lång kan kärleken vara.

Eller så är det bara en känsla som finns och som inte kan mätas.

Den bara finns.

Som du och jag.

Det räcker.

Tack för att du kramar mig.

Det finns så mycket du kan drömma om.

Visst händer det att dina drömmar, små som stora, fryser till iskristaller oavsett vilken årstid det än är.

Så spricker de.

Då låter det som små spröda klockor som klämtar.

Pling-pling-plong.

Och tycker du att det är trist med drömmarna som inte gick i uppfyllelse ska du jämföra det med det monotona tickandet från en klocka.

Det kan vara ett stort golvur eller ett litet armbandsur som påkallar uppmärksamhet.

Inga klockor som ringer eller slår.

Bara ett monotont tickande som når ditt öra.

Fantasilöst och tråkigt.

Ljudet av tiden som går.

Plötsligt blir det bättre att drömma.

Även om drömmarna spricker med det där spröda klämtandet.

Du har i alla fall haft en dröm.

Du får odla fram nya.

Det finns mycket du kan drömma om.