Rader från en limousin – Konferensmaterial.

Cadillac DTS  Limousine
Jag ser henne i baren. Hon är inte som andra tänker jag. Hennes ögon är frånvarande. Blicken flackar inte utan vilar på en bestämd punkt. Kanske på isbiten i drinken?

Hon ser på mig med uppriktigt ointresse när jag frågar om hon är här för konferensens skull.

”Nej. Baren har däremot ett bra utbud av röda viner”, säger hon och ett skevt leende skär hennes ansikte.
”Men jag förstår att du är här för konferensen och alla dessa människors skull. Vad kan du erbjuda? Vad har du som andra människor eftertraktar mer än en snygg klocka och en kostym som jag antar är förbaskat dyr.”

Hon låter fingrarna löpa längs ärmen. Fingertoppsberöring mot utsökt kvalitet.

”Jag föreläser om pengar, ja i huvudsak kan man säga så”, svarar jag men försöket att vara intressant faller som en död fågel mot golvet.

”Fantastiskt ointressant”, säger hon och ser rakt igenom mig. Hennes ögon går in i mina och fortsätter förbi människorna, ut genom dörrarna och bort över gator och torg.

Av typisk manlig vana fastnar min blick på hennes byst. I filmer har jag sett hur kvinnor sätter reservpengen som ska ta dom hem mellan brösten. Diskret nerstucket i glipan.

Kvinnan framför mig har inget att gömma där. Hennes byst är ganska liten.

Hon blir berusad den kvällen. Utanför hennes hotellrum vänder hon hela väskan ut och in, låter allt falla ut på golvet och sen går hon ner på knä och letar efter sitt kort som ska öppna dörren.

”Ni har det kanske i b-hån”, sa jag.

Ögonen möter mig med förakt.

”Ni ser för mycket på film”, svarar hon. ”Eller så umgås ni med helt fler människor. Vill ni följa med in”, undrar hon när hon äntligen hittat sin nyckel.

Detta är typiskt konferensmaterial. Ointressanta föreläsningar till ointressanta människor, mingel och småtugg som letar sig in mellan tänderna, ofullbordade affärer och visitkort som byter ägare. Jag känner i fickan. Där har jag tio olika visitkort från människor jag aldrig lyssnade på och som jag glömde namnen på lika fort som de presenterade sig.

”Det hade varit utmanande att följa dig in men det är verkligen en dålig idé. Jag gillar egentligen inte hotell men om jag ska vakna upp i en säng ska det vara min egen och min tandborste ska stå i badrummet.”

Hennes ointresse har mildrats under kvällen och jag är inte säker men det är kanske en viss skugga av besvikelse som drar över hennes ögon.

”Skyll dig själv. Men du har kanske ett visitkort jag kan få.” Hon lutar sig mot dörrkarmen. Jag tar upp första bästa ur fickan och överlämnar det.

Dörren stängs och jag går därifrån.

Namnet och kontaktuppgifterna på kortet är inte mitt.

Jag åker hem.

Från ”Rader från en limousin” av Jonas Nilsson

 

Annonser

Rader från en limousin – La Moria Grande.


Jag var ett ängsligt barn.

Men jag sparkade boll, lekte krig och rullade glaskulorna precis som de andra barnen.

Allihop gick vi sida vid sida. Någon var kanske bättre än den andra på något men ingen tog kommandot.

Ingen ville bestämma.

Jag önskade då att jag kunde bestämma.

Någon revolt gjorde jag aldrig. Jag gick mest min egen väg. Bort från alltsammans. Från ingenting till det jag är idag.

De kallar mig la moria grande.

Jag kan känna när deras beundran går över till fruktan.

Alla dessa människor.

De kan inte känna min ängslan.

Jag sätter mig till rätta i baksätet och ber min vän köra iväg.

”Vart önskar ni åka?”, frågar han.

Jag skakar bara på huvudet. ”Ingenstans. Bara kör.”

Vi rullar långsamt iväg i natten.

Chauffören och jag, min ängslan och min odödliga själ.

La Moria Grande.

 Ur ”Rader från en limousin” av Jonas Nilsson

Tack till Stefan Isaksson för nattlig bild.

www.isakssonphotography.com

 

Rader från en limousin – Kylan och tomheten.

 

På medeltiden var kyrkan stark.

Men munkarna och deras prior, biskoparna och ärkebiskopen var egentligen bara smygonanister som gjorde sina egna lagar gentemot dem de inte tyckte om.

De var vidskepliga tokar som brände oskyldiga kvinnor på bål.

Deras kåpor fladdrade alltid i medvind.

Lagarna var deras.

Makten och härligheten.

Jag vet hur det känns att ha världen balanserades i mina händer. Den känslan kan ingen ta ifrån mig. Jag är makten och makt är ingenting om den inte är total.

Det är tyst i bilen. Det är alltid tyst.

För bara ett par timmar sedan var jag på möte där alla lyssnade på mig. Det var ovanligt kallt i rummet. Men stå ni för ”tyck-illa-om” så står jag för ”föraktet”.

Mitt hus är öde. Alla mina hus är öde. Jag tycker om det. Kylan och tomheten.

Jag önskar att det alltid kunde vara vinter.

Ur ”Rader från en limousin” av Jonas Nilsson

Tack till fotograf Stefan Isaksson http://www.isakssonphotography.com för ett fantastiskt vinterlandskap.

Rader från en limousin – Ta mig om du kan.

De försökte fånga en fallande stjärna. Förgäves. Jag föll aldrig. Möjligtvis snubblade jag. Snavade över gamla minnen som låg längs vägen men inte mer än så.

Jag vet att det inte finns någon som kan ta min krona. Ställ er på kö och försök om ni vill. Vet ni vad? NI KAN INTE!

Beslutet att inte tillhöra den grå massan var ett tidigt beslut.

All trängsel på perronger och i tunnelbanestationer tillhör er, inte mig. Sitter jag i kö så jag gör jag det bekvämt.

Jag trummar aldrig irriterat på ratten när jag ser hur tiden tickar utan att hjulen rör sig.

Jag väntar aldrig på tiden – den väntar på mig.

Jag gjorde valet, satsade och gick sen hela vägen. Gud ska veta att den var lång men värt varenda sekund.

Jag sjunker ner i det mjuka baksätet och ser hur regndropparna samlas på den mörka rutan. Den grånande mannen bakom ratten kör dit jag vill. Han är ärligheten själv. Jag litar på honom.

Neonljusen i bakgrunden blinkar i horisonten men jag ser dem inte.

Jag ser sällan bakåt.

Ur ”Rader från en limousin” av Jonas Nilsson.

Rader från en limousin – En exentrisk miljonär.


”Åh du är bara en exentrisk miljonär”, sa hon och log fåraktigt när hennes ord föll pladask till golvet.

Det var där allt började. I ett hus stilfullt möblerat och med dyr konst på väggarna. Dyrbarheter blandad med anskrämlig ytlighet.

Skillnaden mellan fattig och rik var minimal. Man talade om samma saker. Den ekonomiska krisen, smältande isar och OS i Vancouver. Man behandlade  dessa ämnen men utan den rädsla, medkänsla eller glädje som borde infinna sig.

Exentrisk miljonär. Vad visste hon?

Som alla andra i samlingen tjänade hon sina pengar på att göra så lite på så lång tid som möjligt.

Fara från möte till möte för att underteckna ett kontrakt eller två, prata om ”framtiden” eller ”våra visioner” och dricka kaffe på flygplatser.

Mitt avstånd till andra växte. Jag kände inte längre samma gemenskap som förut. Vet inte varför. Jag tror att det var ett förakt mot den alltmer växande ytligheten som låg runt människan.

Enda sättet var att dra sig tillbaka. Det är det enda man kan göra som människa såvida man inte har otroligt bländande egenskaper.

”Fan ta dig Mozart”, muttrade jag när jag åkte hem. Han lyckades förmedla allt i sin musik; Glädje och sorg, kärlek och hat. Mozart ägde ”egenskapen”.

Konstnären kunde måla ut sin känsla och musikern kunde spela av sig sin på samma sätt som författaren skrev av sig den.

Den utan egenskaper kunde ingenting.

Ur ”Rader från en limousin” av Jonas Nilsson

Rader från en limousin – Från översta våningen.

chrysler_300c_limousine_exteriorIdag köpte jag en fantastisk målning. Priset var svårslaget och vi var många som gav våra bud. Naturligtvis vann jag men vilken överraskning var det?

Jag vinner alltid. ALLTID!

2,3 miljoner blev summan men det var en vacker tavla.

Slipsprydda och kostymklädda var vi allesammans. Som en hel jävla bunt marionetter som sprang efter en och samma tavla. Kan tänkas lika meningslöst som den där fotbollen tjugotvå jubelidioter sprang efter på en arena i Italien i förrgår. Det ÄR meningslöst! Fast de tycker väl detsamma om mig. I stället för en fotboll springer jag efter tavlor, fastigheter och aktier. Det är som en drog.

Frågan är vad jag skulle med tavlan till. Den är vacker och det finns mycket plats på mina väggar. Alltid något hål att fylla. Men i slutänden frågar jag mig ändå till vilken nytta? Hur många tavlor kan jag ha? Hur många båtar kan jag åka vattenskidor bakom? Jag kan bara lyssna till ett musikstycke åt gången. Jag kan bara surfa på en våg åt gången.

EN VÅG, HÖR NI DET!?!!
cd0fa98af7535dad
Samma kväll var jag bjuden på en fantastisk middag. Det var champagne och ostron, rådjurssadel och underbara rödviner. Vad mer kan man begära?

Jag var lyrisk över att få en tavla för ynka summan av 2,3 miljoner. Den var säkert värd över 3 miljoner.  Åter var jag vinnaren!

Ändå kan jag inte sluta fundera på vad som hade hänt om jag kastat mig ner från översta våningen i det hus jag besökte på kvällen. En konjak på den väl tilltagna altanen på översta våningen. Det skulle gå fort. Ett steg ut och slutet skulle vara närmare än någonting annat. Ett fall på ett par meter för att summera ett människoliv och sen ett hårt PANG! En spricka i huvudet och så skulle allting vara slut.

Vem skulle få min tavla? Det vackra för TVÅ KOMMA TRE MILJONER.

Och allt annat för den delen?

Vad är då värt att dö för?

Vad är värt att leva för?

…innan jag hoppar…

Ur ”Rader från en limousin” av Jonas Nilsson

I limousinens baksäte – Au revoir monsieur. Au revoir.

limoDet har varit en händelesrik dag på jobbet. Händelserik, ja, det är en dålig benämning. Jag har ju bara varit där länge. Vandrat i korridorerna, suttit på kontoret och talat i telefon. Så händelserik är kanske att ta i. Men jag var där i alla fall.

Efter såna dagar tycker jag om att ta emot den svala luften som kommer fram kvällstid. Bara vandra gata upp och gata ner och spegla mig i neonljusens olika skiftningar.

Jag gick in på en oansenlig pianobar i centrum. pianobarPå dessa ställen känner jag mig hemma. Människor sitter där tyst och stilla för sig själv. Frågar ingenting. Undrar ännu mindre. Ingen bryr sig om vem man är. Man bara finns där. Ingen saknad av anonymitet – den finns där.

Det är annorlunda på de ställen där klubben-för-inbördes-beundran huserar. Strikt klädda män med bedårande sällskapsdamer som mest finns där som accessoarer. Pretentiösa människor som är så stela att de skiter tegelstenar och pissar istappar. Oftast är det ändå bara en stor bluff man ser. En stor jävla lögn utan botten.

Det finaste i pianobaren är ensamheten. Ja, bortsett från pianisten som alltid är propert klädd.

Men så dök han upp. Han som sa att han var detta livets största poet. Han som hade en bok jag aldrig hört talas om i handen. Han som hade tusen frågor i sina ögon och tiotusen svar mellan sina läppar. Han som kunde allt och ingenting. 
vinglas
Jag bjöd honom på ett glas vin och bad honom berätta om livets mysterier. Han började tala om resor genom tid och rum. Alla människor han mött och alla platser han sett hade skapat sig ett rum inom honom och levde där. Kontinenter hade korsats fram och tillbaka och allt han hade varit med om fanns där inom honom. Och jag fick ta del av historien.

– Varför jag? , undrade jag när han berättat färdigt och våra glas var urdruckna.

– För att du såg ut att behöva vakna, blev hans svar.

Sen gick han sin väg. När jag sedan satt i det bekväma baksätet upptäckte jag hans gåva i min ficka. Ett äpple. Kunskapens äpple?

20070902193905-au-revoir
Ur: Rader från en limousin – av Jonas Nilsson

I limousinens baksäte – en extra dag.

limmoJag gav dem ledigt. Alla ur ”bekvämlighetsstyrkan” fick oväntad ledighet. Vi behöver extra dagar lite då och då.

Till och med min chaufför fick ledigt. maserati1På mina extra dagar kör jag gärna själv.
Ja, varför inte? Mazerattin är jäkligt kul att köra. Det är en underbar bil. Jag undrar varför jag inte kör själv lite oftare.

Strandpromenaden ligger öde. Fast vem hade trott annat klockan kvart över fyra en söndagsmorgon. Det börjar så smått ljusna i öst. Hösten är på gång känner jag. Svag vind. Något sval. Detta har jag känt förut.
3508124097_fe17bb426a

Här ute var jag ofta. Som hungrig nykomling i finansvärlden. Men även i den lille pojkens värld blev detta en plats för tanke och tystnad. En plats för extra dagar.

Hur många steg behöver jag ta för att komma längst ut? Det visste jag en gång. Stegen är färre nu. Men det är samma pir. Samma plankor med samma knarrande som då.

 Är jag densamme?

Från ”Rader från en limousin” – av Jonas Nilsson

I limousinens baksäte – En titt i backspegeln.

LINC%20V%C4%20BAK_filtered

Hur ofta har jag inte slitit ut inälvorna på motståndskraftiga hycklare? Tagit deras svarta hjärtan i mina händer och kramat sönder dom som om de varit snöbollar av pudersnö.

Trampat över blåslagna och döende kroppar och roffat åt mig det som lämnats kvar.

Jag var hungrigare då. En bärande bjälke av ek som aldrig gav vika. Ja, det var jag sannerligen. Mina vänner sa att det inte fanns någon i världen som kunde trolla som jag. Nu, i efterhand, undrar jag hur i all världen jag inte kunde se genom deras skönsjungande inställsamhet.

För mig var det inte trolldom. Det var bara envishet och hunger. Trolldom är inget som existerar i affärsvärlden.

Det är lugnare nu. Jag är inte hungrig på samma sätt. Tack och lov! Jag är mätt sedan länge.

2814024168_d270ddf5f5

Hemma igen. I tomma rum. Tysta rum fyllda till bredden med ljusa minnen. Då var det inte tomt. Men hon tyckte nog att jag var tråkig. Antagligen var jag inte där eller så var jag för tyst. Hon använde ”frånvarande” som ett gemensamt ord för vårt gemensamma liv. För vår gemensamma kärlek. För visst var det kärlek?

Men var fanns kärleken? Finns kärlek över huvud taget? Ibland tvivlar jag. Fast i någon form finns den nog. Om inte kärlek för en annan människa så finns den för, till exempel, ekonomisk framgång.

Det är som med hungern. Den skiftar lika ofta som kärleken gör. Förr var jag hungrig. Slogs för att nå högre höjder, pengar och respekt. Idag nöjer jag mig med oxfilé.

Från ”Rader från en limousin” av Jonas Nilsson

I limousinens baksäte.

-09 120
Den grånande mannen körde lugnt och stilla. Ingen brådska. Jag hade sagt att tiden spelade ingen roll. Ingenting spelade någon roll längre. Jag hade ändå allt.

Anonymitet var fint. Jag var varken rock eller filmstjärna. Ingen stress att synas på bilder eller umgås med rätt människor. Jag behövde inte slåss som ett lejon vid middagsbjudningar för att få sista ordet eftersom jag struntade högaktningsfullt i allt som sades. Det var få saker som intresserade mig.

Neonljusen dog ut och ersattes av gatlampor med långt mellanrum emellan. Snart hemma i det stora huset där salongerna badade i dyrbar konst och bekväma möbler där jag visste att den öppna spisen redan var tänd. f17d75afd39dad8c
Det var alltid någon som gjorde bekvämligheterna extra bekväma. Så hade jag sagt att jag ville ha det och så var det alltid. Framför lågorna skulle jag sätta mig och låta tiden gå. Människor fick kalla det andefattigt. Ja, de fick kalla det vad de ville. Min tid stod ändå still.

Jag behövde ju inte bry mig om vad någon annan sa eller tyckte om mig. Allt jag hade var ändå mitt och det kunde ingen ta ifrån mig.

I tystnaden skulle jag sitta till gryningen kom. Ett svagt ljus vid horisonten som förkunnade att en ny dag var i antågande. Men vad gjorde det mig? Mitt arbandsur skulle ticka och visarna skulle flytta sig över urtavlan utan att jag skulle märka det.
julita3pp2När gryningen fullbordats skulle jag stirra ut över min parkliknande trädgård och utbrista en skål för mig själv. För allt jag gjort och för vad jag skulle göra. Ge mig en klapp på axeln och svepa i mig de sista dropparna av den dyrbara champagnen. Ge fingret åt morgontidningens spalter om lågkonjunktur, fattigdom och allt annat som jag egentligen inte berördes av.

När sedan världens klockor ringde och människor vaknade ur sin dvala skulle jag gå och lägga mig. Sova fridfullt tills jag själv valde att gå upp.

Så skulle det ticka på och på och på. Gud vad jag är lycklig att jag fick denna rollen. En överhet som blickade ner på människor som såg ut som marionetter i hopplösa försök att finna sin förmögenhet.

…men det hade inte gjort ont med en vän att lita på och kanske hålla i handen.

– Rader ur  ”Rader från en limousin” av Jonas Nilsson.

” And the sun drips down bedding heavy blind.
The front of your dress – all shadowy lined.
And the drowning engine throbs in time
with your beating heart. Sing blue silver.”- Duran Duran