Rader från en limousin – Konferensmaterial.

Cadillac DTS  Limousine
Jag ser henne i baren. Hon är inte som andra tänker jag. Hennes ögon är frånvarande. Blicken flackar inte utan vilar på en bestämd punkt. Kanske på isbiten i drinken?

Hon ser på mig med uppriktigt ointresse när jag frågar om hon är här för konferensens skull.

”Nej. Baren har däremot ett bra utbud av röda viner”, säger hon och ett skevt leende skär hennes ansikte.
”Men jag förstår att du är här för konferensen och alla dessa människors skull. Vad kan du erbjuda? Vad har du som andra människor eftertraktar mer än en snygg klocka och en kostym som jag antar är förbaskat dyr.”

Hon låter fingrarna löpa längs ärmen. Fingertoppsberöring mot utsökt kvalitet.

”Jag föreläser om pengar, ja i huvudsak kan man säga så”, svarar jag men försöket att vara intressant faller som en död fågel mot golvet.

”Fantastiskt ointressant”, säger hon och ser rakt igenom mig. Hennes ögon går in i mina och fortsätter förbi människorna, ut genom dörrarna och bort över gator och torg.

Av typisk manlig vana fastnar min blick på hennes byst. I filmer har jag sett hur kvinnor sätter reservpengen som ska ta dom hem mellan brösten. Diskret nerstucket i glipan.

Kvinnan framför mig har inget att gömma där. Hennes byst är ganska liten.

Hon blir berusad den kvällen. Utanför hennes hotellrum vänder hon hela väskan ut och in, låter allt falla ut på golvet och sen går hon ner på knä och letar efter sitt kort som ska öppna dörren.

”Ni har det kanske i b-hån”, sa jag.

Ögonen möter mig med förakt.

”Ni ser för mycket på film”, svarar hon. ”Eller så umgås ni med helt fler människor. Vill ni följa med in”, undrar hon när hon äntligen hittat sin nyckel.

Detta är typiskt konferensmaterial. Ointressanta föreläsningar till ointressanta människor, mingel och småtugg som letar sig in mellan tänderna, ofullbordade affärer och visitkort som byter ägare. Jag känner i fickan. Där har jag tio olika visitkort från människor jag aldrig lyssnade på och som jag glömde namnen på lika fort som de presenterade sig.

”Det hade varit utmanande att följa dig in men det är verkligen en dålig idé. Jag gillar egentligen inte hotell men om jag ska vakna upp i en säng ska det vara min egen och min tandborste ska stå i badrummet.”

Hennes ointresse har mildrats under kvällen och jag är inte säker men det är kanske en viss skugga av besvikelse som drar över hennes ögon.

”Skyll dig själv. Men du har kanske ett visitkort jag kan få.” Hon lutar sig mot dörrkarmen. Jag tar upp första bästa ur fickan och överlämnar det.

Dörren stängs och jag går därifrån.

Namnet och kontaktuppgifterna på kortet är inte mitt.

Jag åker hem.

Från ”Rader från en limousin” av Jonas Nilsson

 

Rader från en limousin – Vilken färg har själen?

image11939
Det är många saker som kan kännas jobbiga. Ta till exempel när den underliggande stressen blommar ut och tar över vardagen.

Det var förvisso längesedan jag hade den känslan. Känner inte efter så mycket längre. Varför göra något när man inte har lust? Varför göra någonting man inte behöver?

Andra jobbiga saker som tär är det som kallas ”tvivel”. Jag må ha lagt mycket mark under mina fötter och vunnit många slag men ändå kan jag vakna med tvivel i mina tankar. Gärna under mörka timmar då det är evigheter till nästa soluppgång.

8722_190517615298_556605298_3896113_1439975_n
Det finns stunder då det eviga tvivlandet växer sig större. Där, under min vandring på den smått bortglömda kyrkogården där gravstenarna höll på att vittra sönder, gnagde det inom mig.

Från den sidan till den mer välvårdade delen med välkrattad singel och tända ljus. Där mina förlorade vänner ligger.

Jag besöker dem ibland. Tänker på dessa händer jag en gång tryckt men som av tidens tand kallnat i den mörka jorden. Minns ögon som en gång glittrade av liv men som nu slutit sig för evigt.  Alla dessa hjärtan som bankat men som nu slutat slå.

inevitable
Bland de tysta stenarna kan jag gå och lyssna till mina egna hjärtslag som envisas med att slå högre och snabbare. De slår för allt tvivel jag bär på.

Ändå är det längs dessa rader av namn jag kan koppla av. Här är det ingen som frågar hur man mår. Inte heller någon som undrar varför man bara går omkring i cirklar och stirrar blint framför sig. Här är varje steg jag tar mitt eget. Ingen som styr. Det är bara jag.

atthebrink800
Och när jag sitter där och tittar ut över ödsligheten undrar jag om jag verkligen är ensam. Men det är svårt att se ifall det är någon som rör sig bland skuggorna. Och vem kan se dessa själar som svävar? Kan någon över huvud taget se dem?

Jag vet att de finns. Det är jag övertygad om. Jag vet att Du finns. Och jag saknar Dig. Om Du ändå kunde berätta lite vad som händer där Du är. Det skulle nog göra mig lugnare. Mitt tvivel skulle kanske sansa sig till en mild bris istället för den storm som stundtals rusar genom mitt inre.

Var är Du och var hamnar jag?

Vilken färg har själen?

Älskling?

Ur ”Rader från en limousin” av Jonas Nilsson

Tack till fotograf Stefan Isaksson.

www.stefanisaksson.se

 

Rader från en limousin – Från översta våningen.

chrysler_300c_limousine_exteriorIdag köpte jag en fantastisk målning. Priset var svårslaget och vi var många som gav våra bud. Naturligtvis vann jag men vilken överraskning var det?

Jag vinner alltid. ALLTID!

2,3 miljoner blev summan men det var en vacker tavla.

Slipsprydda och kostymklädda var vi allesammans. Som en hel jävla bunt marionetter som sprang efter en och samma tavla. Kan tänkas lika meningslöst som den där fotbollen tjugotvå jubelidioter sprang efter på en arena i Italien i förrgår. Det ÄR meningslöst! Fast de tycker väl detsamma om mig. I stället för en fotboll springer jag efter tavlor, fastigheter och aktier. Det är som en drog.

Frågan är vad jag skulle med tavlan till. Den är vacker och det finns mycket plats på mina väggar. Alltid något hål att fylla. Men i slutänden frågar jag mig ändå till vilken nytta? Hur många tavlor kan jag ha? Hur många båtar kan jag åka vattenskidor bakom? Jag kan bara lyssna till ett musikstycke åt gången. Jag kan bara surfa på en våg åt gången.

EN VÅG, HÖR NI DET!?!!
cd0fa98af7535dad
Samma kväll var jag bjuden på en fantastisk middag. Det var champagne och ostron, rådjurssadel och underbara rödviner. Vad mer kan man begära?

Jag var lyrisk över att få en tavla för ynka summan av 2,3 miljoner. Den var säkert värd över 3 miljoner.  Åter var jag vinnaren!

Ändå kan jag inte sluta fundera på vad som hade hänt om jag kastat mig ner från översta våningen i det hus jag besökte på kvällen. En konjak på den väl tilltagna altanen på översta våningen. Det skulle gå fort. Ett steg ut och slutet skulle vara närmare än någonting annat. Ett fall på ett par meter för att summera ett människoliv och sen ett hårt PANG! En spricka i huvudet och så skulle allting vara slut.

Vem skulle få min tavla? Det vackra för TVÅ KOMMA TRE MILJONER.

Och allt annat för den delen?

Vad är då värt att dö för?

Vad är värt att leva för?

…innan jag hoppar…

Ur ”Rader från en limousin” av Jonas Nilsson