Och tiden bara går.

IMG_3044Jag skulle vara kortfattad, ha en fast och säker blick och peka med hela handen.

Delat ut fasta handslag i stället för kramar.
En del kramar skulle förekomma men inte utan hårda dunkningar i ryggen så som tuffa pojkar gör.

Jag skulle allmänbilda mig i överflöd genom att låta trycksvärtan från alla dagstidningar fläcka ner mina fingertoppar bara för att kunna följa med i alla diskussioner.
Och så skulle jag kunna dela ut pekpinnar till alla de som pratade utan rim och reson.

Jag undrar ifall människor hade lyssnat mer på mig då.

Oftast pratar jag utan rim och reson.

Trycksvärta har jag men jag tvättar bort den så fort jag kan och så har jag plötsligt förlorat innehållet i det jag läst.

Men innehållet i min dag är mer än trycksvärta.

Den innehåller knappt några fasta handslag.

Jag ber dig inte ens att lyssna på mig.

Och tiden går.

Snart dags för en kram?

 

Ärade publik, kom och se den smidige elefanten Jonas!!!

IMG_3036
Flera gånger har jag sett elefanter gå på lina.
Smidigt balanserade med en liten pinne i snabeln.

Ruskigt att tänka på smällen om de föll ner i sågspånet.
Eller fanns där något skyddsnät.
Inte vet jag.
Att se en elefant på lina tar hela min uppmärksamhet och jag tänker inte så mycket på skyddsnätet, sågspånet eller något annat för den delen.

När den nya dagen kom stod det en elefant mitt på vägen.

”Har du ingen lina att balansera på”, undrade jag men elefantuslingen bara stirrade på mig.
”Du kanske kan flytta dig för jag ska fram här och uppför trappan”.

Jag försökte fösa elefanten uppför trappan, fånga pianot som föll ner från andra våningen och rädda de små knopparna från frosten som vandrade in från norr.

Det var en motig dag kan jag väl säga.

Jag ville bara gå.

Men det är väldigt svårt att gå på lina kan jag säga.

Rader från en limousin – Konferensmaterial.

Cadillac DTS  Limousine
Jag ser henne i baren. Hon är inte som andra tänker jag. Hennes ögon är frånvarande. Blicken flackar inte utan vilar på en bestämd punkt. Kanske på isbiten i drinken?

Hon ser på mig med uppriktigt ointresse när jag frågar om hon är här för konferensens skull.

”Nej. Baren har däremot ett bra utbud av röda viner”, säger hon och ett skevt leende skär hennes ansikte.
”Men jag förstår att du är här för konferensen och alla dessa människors skull. Vad kan du erbjuda? Vad har du som andra människor eftertraktar mer än en snygg klocka och en kostym som jag antar är förbaskat dyr.”

Hon låter fingrarna löpa längs ärmen. Fingertoppsberöring mot utsökt kvalitet.

”Jag föreläser om pengar, ja i huvudsak kan man säga så”, svarar jag men försöket att vara intressant faller som en död fågel mot golvet.

”Fantastiskt ointressant”, säger hon och ser rakt igenom mig. Hennes ögon går in i mina och fortsätter förbi människorna, ut genom dörrarna och bort över gator och torg.

Av typisk manlig vana fastnar min blick på hennes byst. I filmer har jag sett hur kvinnor sätter reservpengen som ska ta dom hem mellan brösten. Diskret nerstucket i glipan.

Kvinnan framför mig har inget att gömma där. Hennes byst är ganska liten.

Hon blir berusad den kvällen. Utanför hennes hotellrum vänder hon hela väskan ut och in, låter allt falla ut på golvet och sen går hon ner på knä och letar efter sitt kort som ska öppna dörren.

”Ni har det kanske i b-hån”, sa jag.

Ögonen möter mig med förakt.

”Ni ser för mycket på film”, svarar hon. ”Eller så umgås ni med helt fler människor. Vill ni följa med in”, undrar hon när hon äntligen hittat sin nyckel.

Detta är typiskt konferensmaterial. Ointressanta föreläsningar till ointressanta människor, mingel och småtugg som letar sig in mellan tänderna, ofullbordade affärer och visitkort som byter ägare. Jag känner i fickan. Där har jag tio olika visitkort från människor jag aldrig lyssnade på och som jag glömde namnen på lika fort som de presenterade sig.

”Det hade varit utmanande att följa dig in men det är verkligen en dålig idé. Jag gillar egentligen inte hotell men om jag ska vakna upp i en säng ska det vara min egen och min tandborste ska stå i badrummet.”

Hennes ointresse har mildrats under kvällen och jag är inte säker men det är kanske en viss skugga av besvikelse som drar över hennes ögon.

”Skyll dig själv. Men du har kanske ett visitkort jag kan få.” Hon lutar sig mot dörrkarmen. Jag tar upp första bästa ur fickan och överlämnar det.

Dörren stängs och jag går därifrån.

Namnet och kontaktuppgifterna på kortet är inte mitt.

Jag åker hem.

Från ”Rader från en limousin” av Jonas Nilsson

 

Trettiosju bekämpningsmedel senare…

varning_136542262
Fyrtio bekämpningsmedel i importerade vinblad.

Jag undrar ifall jag inte hade sett bättre ut med lite mer bekämpningsmedel.

Kanske inte fyrtio men kanske en sisådär trettiosju.

Då hade jag inte sett ut som fyrtioett utan kanske en sisådär trettioåtta.

Trettiosju bekämpningsmedel och jag hade sluppit springa de där kilometerna var och varannan dag.

Trettiosju bekämpningsmedel och jag hade sluppit tänka på att inte ta en portion till.

Trettiosju bekämpningsmedel och du hade kunnat lägga mig som ett vinblad på fönsterblecket och låta rötmånaden ta hand om mig och inom ett par dagar hade du haft en flaska fyllig Bourgogne.

Tänk vad mycket oreda jag kan skapa.

bibliotek
Tänk vad mycket oreda jag skulle kunna skapa på biblioteket efter stängningsdags!

Men jag vågar naturligtvis inte.
Bara tanken på att sätta en skönlitterär bok bland någon annan kategori skämmer mig.
På biblioteket efter stängningsdags hör man andetagen.
Det låter som spöken bor där inne.

Jag blir diskret när kvinnan med den krökta överläppen sänker tidningen och ser på mig.

”Ja, jag ska välja en bok och sätta mig.
Förlåt så jävla mycket för att jag kanske inte är lika målmedveten som du men jag är på väg.
Jag är bara lite velig.”

Inte för att jag tror att hon kan läsa de orden ur mina ögon men för säkerhets skulle väljer jag att titta ner i golvet. Drar fingrarna över bokryggarna, hittar vad jag letar efter och sätter mig långt ifrån kvinnan med den kalla blicken.

Nu ska jag sätta mig på det mest försiktiga sätt i stolen, öppna boken oerhört diskret och kolapappret, ja hur i hela fridens namn ska jag få av kolapappret utan att det prasslar för mycket.
Tänker på Mr Bean när han är i kyrkan och vill äta godis och pappret prasslar alldeles för mycket.
Halleluja!

Jag sitter och läser så långsamt jag någonsin kan för att smaka på varje ord, mening och stycke men också för att slippa vända blad så ofta.
De prasslar lite väl mycket för kvinnan med den krökta överläppen och dessutom vill jag inte att boken ska ta slut.

Plötsligt går kvinnan med ljudlösa steg.
Den krökta överläppen försvinner ut genom dörren.

Jag går fram och tar tidningen hon läst och stoppar den bland en helt annan kategori.

Tänk vad mycket oreda jag kan skapa på ett bibliotek efter stängningsdags.

 

I väntans tider.

IMG_2952Jag kan vänta ganska länge.

Har helt enkelt förlikat mig med tanken på att vänta.

I synnerhet vid övergångsställen.

Ibland har jag en tanke på att bara stirra ner i marken och ta ett kliv ut och hoppas på det bästa.

Ibland när jag väntar ihärdigt räknar jag mina andetag.

Till slut glömmer jag bort att andas.

Glömmer bort att räkna.

Jag väntar bara.

Och medan jag väntar på ett ställe väntar du kanske någon annanstans.

På mig.

Sen när vi ses räknar jag dina andetag.

Jag räknar mina.

Sen glömmer jag bort att räkna.

Men jag glömmer inte dig.

…och så saknar jag min hund ibland…

…men saknad och väntan är inte samma sak…

 

Jag babblar från min bubbla.

Bubbla
Det är ingen klar dag.
Jag kan inte se genom den grå ytan som döljer den blå himlen.
Det är  som att sitta fastlåst av skuld i en bubbla.

Trots det kan dagen vara självklar och den ligger öppen i min hand.

Jag kan välja vilken kanal jag vill.

Vilken väg jag vill.

Vilken nyhet jag vill ta del av.

Vad jag vill höra och vad jag vill se.

Om du också tänker så kan vi mötas någonstans.

Det ser jag fram emot.