Kanske visste jag det redan från början?


Kan det vara så att Gud, den allsmäktige, har ett finger med i spelet i det mesta som händer i världen?
Ta min förkylning som exempel.

Uppenbarligen har jag varit taskig och gjort något som retat upp himlen en smula och från sitt säte har Gud sträckt sig över sina gränser och nappat åt sig en helvetesförkylning.

(Sådana får han om han i sin tur ger Fan ett par förtappade själar och där är jag minsann inte än kan jag lova er.)

Förkylningen fick jag och den har jag kvar även om det känns som om det var en eller två evigheter jag fick den.

Länge trodde jag att jag inte behövde ta hand om min kropp.
Först häromåret tänkte jag om och räknade ut att jag faktiskt borde göra det.
För min kropp var det ingen nyhet.
Det hade den vetat hela tiden…

Annonser

Skyll inte ifrån dig.

IMG_3401
På en baksida av en baksida i en trött liten håla på landet.

Det kunde varit i en storstad också.

Alltid någon som blir besviken.

En ungdom med grusade kärleksplaner.

En medelålders människa som förlorat på hästarna.

En pensionär med alldeles för liten pension.

Hursomhelst är det alltid skönt att skylla problemen på någon annan.

Det var kanske som att skaka hand med påven?

Påven måste vara en av det absolut lyckligaste människorna på Jorden.

Han har ett vackert hem med stora öppna ytor att röra sig på.

Omkring allt finns det säkert en prunkande trädgård med välskötta häckar, klippta gräsmattor och små dammar med guldfiskar.

Dessutom har han tjänstefolk som lagar mat och diskar, tvättar de påveliga kläderna och stryker dem.

Utöver det finns det en hel hop av kardinaler och präster som fixar och donar så att Hans Exellens ska vara nöjd.

Sen har Påven en direktlinje till Gud fader.


Påven är from som ett lamm.

En gång när jag besökte Skånes djurpark så klappade jag ett par lamm.

Efter det luktade jag äckligt om händerna.

Efter begynnelsen skapade Gud…Ratata?

Tänk om jag kunde fått vara med. Men vem lyssnar på en liten unge som trampar med sina allvädersstövlar i lågstadiets vatten?

Då hände saker. Noice fick Rockbjörnen och strax efter fick väl både Gyllene Tider och Freestyle den. Men det var som Mauro berättade;

”Grabbarna i Gyllene Tider kunde göra låtar med de så ju så töntiga ut.”

Så kom han med sitt Ratata. Välkammad och kärlekskrank. Nerför backarna på Söder i stulna kostymer.

Och där vandrade jag omkring i mina allvädersstövlar. Så jävla dumt!

Det kom jag fram till efter att ha lyssnat igenom fyra Ratataalbum.

Snälla Mauro, vänd mig aldrig ryggen!

Om Gud var jag.

Vad skulle Gud se om Han (förutsatt att det är en man) tog mig som sin tillfälliga kropp?

Skulle Han tycka att min väg var den rakaste och mest självklara? Att de vägskäl jag kommer till är inget annat än små rondeller, lätta att ta sig runt. Kanske skulle Han snurra ett varv eller två men trots det ha blicken fäst framåt på vad som komma skall. Han skulle nog se allt mycket lättare.

Och alla djupa fallgropar jag ibland trillar ner i skulle Han antagligen bara se som lätta fördjupningar i marken. Så när jag med möda och besvär klättrade upp ur den djupa hålan skulle Gud på sin höjd stuka foten.

Skulle Gud skratta mer åt den humor och glädje som svävar omkring mig och som jag stundtals inte förstår? Det finns ju så många saker jag inte förstår. Skulle Han vara mer mottaglig?

Hur skulle det bli med de saker som gör mig arg och ledsen? Skulle Han bara rycka på axlarna och fråga sig hur i all världen så små saker kan dunkla mitt sinne eller skulle Han gråta mer än mig? Skulle Han bli mer förbannad?

Skulle Gud, efter en dag i mina kläder, förstå min längtan eller förstår Han den redan? Skulle Han fördöma mig för syndiga tankar och för min ibland arroganta natur? Nej, det sägs att Han är förlåtande. Han skulle säkert förstå.

Och när Han återlämnade kropp, själ och sinne till mig, skulle jag då se med samma lätthet som Honom?

Det är där jag lägger mitt största tvivel.

Religionsekonomi.

rg_851748_m6001
En vän dog i cancer. Alldeles för tidigt dessutom. Nu börjar hans långa resa, var det någon som sa strax efter beskedet kom.

– Jag tror nog ändå att det går ganska fort, svarade jag med viss tvekan i rösten.

Fast vid närmare eftertanke….

Vår vän somnade in. Kroppen blev kall. Kvar fanns, enligt hans fru, ett leende men inget mer. Sen gick det ett tag och en strålande vårdag kom begravningen. En bit in i den tunga ceremonin var det dags för ”överlåtelsen” då själen skulle gå genom de heliga grindarna. Men under de dagar som passerat, var höll han hus då?

Vår vän kan omöjligt stått i den eviga elden sedan dess. Det var han alldeles för god för.

Kanske gjorde han en tripp nerför minnenas estrad för att se sitt liv som nu var över?

Eventuellt har han vandrat runt bland efterlevande föräldrar, vänner, fru och son.

Kanske var han här en kväll och hälsade på?

Om detta kan vi tvista länge. Ingen vet riktigt vad som händer sedan. Men det är väl som när jag betalar en räkning till Företag X. Pengarna försvinner direkt från mitt konto men syns inte hos Företag X förrän tre dagar senare. Var mina pengar är undertiden tycks ingen känna till.

Ps. Gere curam mei finis. Ds.