Kanske visste jag det redan från början?

Kan det vara så att Gud, den allsmäktige, har ett finger med i spelet i det mesta som händer i världen?
Ta min förkylning som exempel.

Uppenbarligen har jag varit taskig och gjort något som retat upp himlen en smula och från sitt säte har Gud sträckt sig över sina gränser och nappat åt sig en helvetesförkylning.

(Sådana får han om han i sin tur ger Fan ett par förtappade själar och där är jag minsann inte än kan jag lova er.)

Förkylningen fick jag och den har jag kvar även om det känns som om det var en eller två evigheter jag fick den.

Länge trodde jag att jag inte behövde ta hand om min kropp.
Först häromåret tänkte jag om och räknade ut att jag faktiskt borde göra det.
För min kropp var det ingen nyhet.
Det hade den vetat hela tiden…

Plötsligt blev det tyst på de sociala medierna.

Näthatet mot Sverigedemokraterna försvann, missnöjet mot den sittande eller den kommande regeringen försvann så där helt hux-flux.

Inga mer:
”Hur fan kan man säga så?”
eller
”Fyyyy faaaaaaan vad hemskt detta är!!!”
eller
”Att detta kan hända i Sverige…”,
eller
”Jäääääääävla kommunism……”.

Nu har vi fogat oss. Gått tillbaka till att vara bittra och missnöjda under största möjliga tystnad.

Det är skönt tycker jag.

Nu kan jag äntligen ta del av vad människor äter till middag och se filmklipp med kattungar och undra vad människor egentligen vill säga när de skriver en halv mening på Facebook med en massa punkter efter, i stil med: Det vore kanske bättre….

Vardagslunken har lagt sig över torgen.

Tack och lov!

 

Jag skulle ju kunna DÖ här och NU.

Mellan sidorna hittade jag en osignerad konsertbiljett från en Robbie Williams-konsert,
ett foto på en hund som sedan länge fått nya krafter i sina ben bland himlens hundar
och en bild på mig som liten där jag har en jacka som jag sedan länge vuxit ur och som under åren försvunnit.

Någonstans mellan dessa foton fann jag plötsligt saker och ting ofullbordade.

Jag ville ju höra fler låtar med Robbie.

Klappa hunden ett tag till.

Ha den där jackan ännu en höst. (Bara ytterligare en höst.)

Om jag uppfyller kriterierna för att bli gammal så kommer jag på min ålders höst se tillbaka på mitt liv som ofullbordat.

Och det är nog jobbigt att bli gammal för då brukar man spilla på sig när man äter, glömma saker som är superviktiga för allas existens och så behöver man sova middag varje timme.

Det absolut jobbigaste med detta är att jag spiller ofta på mig, glömmer saker hela tiden och trött är jag så det räcker och blir över.

Och jag är bara fyrtio.

På så sätt är jag redan fullbordad.

Jaha, då skulle jag nästan kunna dö, här och nu.

 

Med världen i min hand. …men du var inte här då.

Ibland ger man sig av för att man är på väg någonstans.

Ibland går man bara ut.

En dag gick jag ut och såg himlen med sina moln, gräsmattan med sina sista blommor och träden med sina löv.

Då såg jag att jag hade världen i min hand.

Jag valsar fram i tangotakt. Ofullständig och fascinerande.

Ibland kan det ta lång tid för landskapet att skifta färg.
Årstiderna kommer överens var gränserna går och så jobbar de tillsammans även om det kan ta sin tid för vindarna att slå om.

Det kan ta sin tid från vitt till grönt, från kallt till varmt och från naket till ljusgrönt.

Det kan ta sin tid för ett torn av klossar att bli fullständigt.
Ibland blir det inte ens klart.
Men det går så snabbt att välta det.

Och så kan det ta jättelång tid för mig att komma fram till vad jag skulle säga.
Vad meningen var.
I stället valsar jag iväg med tangosteg och villar bort mig på vägen.

Så förblir det ofullständigt.

Åh vad jag stör mig på de saker som fascinerar mig.

JAG KAN SJÄLV BESTÄMMA VAR SPRICKORNA SKA VARA,

Jag tycker om höstens mörka promenader.

Då behöver jag inte se världens skavanker eller sprickor.

Husen ligger inbäddade i tystnad och genom fönsterrutorna kan jag se ett stearinljus flamma förbi eller någon äldre dam som tar hand om sina blommor.

Genom varje fönster ser jag hur tv-n flimrar och jag tror egentligen ingen följer vad som händer utan den står bara där som bakgrundsljud.

Jag tycker om höstens mörka promenader för då behöver jag inte tänka på allt det fula som finns.

Alla eländiga sprickor i asfalten eller dåligt omhändertagna trädgårdsgrindar.

Jag ser bara det jag vill se och jag behöver inte ens blunda.

Jag behöver inte ens tänka på det vackra.

Det finns där.

Och den nervissnade blomman i trädgården ser jag fortfarande i sin klara färg.

Jag tror den är röd.

SAMLAR DU PÅ DAGAR BLIR DU GAMMAL!

Det var nog bara som en ilning.

Något som flög förbi.

Du var kanske ute och gick i ett motionsspår när någon sprang förbi och du bet på ett äpple och kände dig vältränad, slängde äpplet utan att tänka på att en kärna föll ut och ett nytt träd skulle finnas där när du blev gammal.

Du hade ju mest tänkt på dagarna, en mörk måndag, en regnig tisdag, en jobbig onsdag, en torsdag i uppförsbacke och en fredag då allt gick så fort att du redan vaknade upp på en lördag som du försökte fånga utan resultat eftersom det blev söndag och sen skulle allt börja om från början som ett ekorrhjul men du är ingen ekorre – du är en hamster.

Du skulle samla på något men du vet inte på vad eftersom du är villrådig och villrådighet kan man inte samla på.

Inte heller kan man samla på äpplen för de blir gamla och samlar du på dagar blir du gammal.

Så du stannade i spåret för att höra en fågel men allt var suddigt och tyst.

Nåväl, det var bara hösten som flimrade förbi.

En dag som alla andra men ändå inte.

ALLT ÄR BRA!

I många avseenden önskar jag att jag kunde vara mer koncis.

När människor exempelvis frågar om vägen.

”Jo, ni ska gå fram till korsningen, sedan vänster och så första gatan höger MEN Å ANDRA SIDAN KAN NI JU ALLTID GÅ UPP HÄR OCH SEDAN VÄNSTER MEN DÅ ÄR DET ANDRA GATAN HÖGER OCH….nej, ta det första alternativet.”

Människor kan då lätt tro att jag är vilse i min egen stad.

…eller…

”Kåldolmar är en sådan maträtt som människor antingen älskar till fullo eller så äter de den inte alls.
Jag tycker att det kan vara gott….ja, sådär ibland, ni vet, en regnig torsdag eller något åt det hållet.”

Mindre koncis än så här kan jag nog inte bli.

Människor kan lätt tro att jag är känslomässigt förvirrad.

Ni förstår nog ändå vad jag menar.

Men för guds skull, fråga mig aldrig hur jag mår.

Det är alldeles för mycket rost nu.

Jag har en brödrost.

Dricker ofta skånerost.

Min bil är gammal och har samlat på sig lite rost.

Rostbiff är gott.

Löven börjar skifta färg till rostfärgat.

Jag smörjer in mig med kräm men gnisslar ändå.

Det skaver.

Någonstans skaver det.

Sen föll natten över hennes rosenröda kinder och slutna ögonlock.

Plötligt var den där.

Hösten.

Efter ett par månader av lådvinsalkoholism och alldeles för mycket fetma kunde vi stänga in oss.

Sluta bry oss.

Jag ville bara vara utomhus.

Hade jag haft tålamodet hade jag lärt mig spela golf och gått trettiosex hål.

Men jag var i närheten av skogen och när skymningen föll såg jag hur den täta grönskan blev svart och tyst.

Nu börjar magin, tänkte jag.

Sen föll natten över hennes rosenröda kinder och slutna ögonlock.

Tack för idag, viskade jag.