Jag tycker om höstens mörka promenader.
Då behöver jag inte se världens skavanker eller sprickor.
Husen ligger inbäddade i tystnad och genom fönsterrutorna kan jag se ett stearinljus flamma förbi eller någon äldre dam som tar hand om sina blommor.
Genom varje fönster ser jag hur tv-n flimrar och jag tror egentligen ingen följer vad som händer utan den står bara där som bakgrundsljud.
Jag tycker om höstens mörka promenader för då behöver jag inte tänka på allt det fula som finns.
Alla eländiga sprickor i asfalten eller dåligt omhändertagna trädgårdsgrindar.
Jag ser bara det jag vill se och jag behöver inte ens blunda.
Jag behöver inte ens tänka på det vackra.
Det finns där.
Och den nervissnade blomman i trädgården ser jag fortfarande i sin klara färg.
Jag tror den är röd.
Bitterbloggen 