Tänk vad mycket oreda jag kan skapa.

Tänk vad mycket oreda jag skulle kunna skapa på biblioteket efter stängningsdags!

Men jag vågar naturligtvis inte.
Bara tanken på att sätta en skönlitterär bok bland någon annan kategori skämmer mig.
På biblioteket efter stängningsdags hör man andetagen.
Det låter som spöken bor där inne.

Jag blir diskret när kvinnan med den krökta överläppen sänker tidningen och ser på mig.

”Ja, jag ska välja en bok och sätta mig.
Förlåt så jävla mycket för att jag kanske inte är lika målmedveten som du men jag är på väg.
Jag är bara lite velig.”

Inte för att jag tror att hon kan läsa de orden ur mina ögon men för säkerhets skulle väljer jag att titta ner i golvet. Drar fingrarna över bokryggarna, hittar vad jag letar efter och sätter mig långt ifrån kvinnan med den kalla blicken.

Nu ska jag sätta mig på det mest försiktiga sätt i stolen, öppna boken oerhört diskret och kolapappret, ja hur i hela fridens namn ska jag få av kolapappret utan att det prasslar för mycket.
Tänker på Mr Bean när han är i kyrkan och vill äta godis och pappret prasslar alldeles för mycket.
Halleluja!

Jag sitter och läser så långsamt jag någonsin kan för att smaka på varje ord, mening och stycke men också för att slippa vända blad så ofta.
De prasslar lite väl mycket för kvinnan med den krökta överläppen och dessutom vill jag inte att boken ska ta slut.

Plötsligt går kvinnan med ljudlösa steg.
Den krökta överläppen försvinner ut genom dörren.

Jag går fram och tar tidningen hon läst och stoppar den bland en helt annan kategori.

Tänk vad mycket oreda jag kan skapa på ett bibliotek efter stängningsdags.

 

Ps. Jag var ganska kär i dig även om jag inte visade det. Ds.

Det har hänt ett par gånger att jag drömt att jag sitter i ett stort vackert varuhus och signerar min senaste bok.

Människor kommer med böckerna de köpt och jag skriver glatt i varenda en.

Plötsligt står hon där.

”Du är dig lik, Jonne”, säger hon med ett ärligt leende. ”Och du skriver bra.”

Jag nickar lite generat och tänker på att ingen kallat mig för ”Jonne -med betoning på jÅnne”, sedan jag var arton år.

Alla människor har försvunnit och det verkar som världen glömt bort att varuhuset hade två kvar att släppa ut innan de låste dörrarna.

Vi pratar. Jag ser att hennes läppar rör sig men allt jag hör är bla-bla-bla.

Därefter vaknar jag.

Så undrar jag vad min bok skulle handla om. Och vad vi pratade om, hon och jag.

Allt som jag har gjort, kanske?

Vad har jag gjort?

Ingenting egentligen.

En blogg med femhundra inlägg.

Hon har inte läst den, tror jag.

Men jag har kvar hennes nummer i huvudet.

Ps. Jag var ganska kär i dig även om jag inte visade det. Ds.

Angående äktenskapet.

När jag var yngre läste jag en kanske något besynnerlig bok, men ack vad bra den var.

Trots att jag läste den ett par gånger lärde jag mig den aldrig utantill. Men raderna om den gifte mannen minns jag. Med fasa dessutom.

”Du är stor nu och kanske är du borta på arbete och jag blev ingenting, för jag var tvungen att gifta mig.”

Vidare läste jag tyst för mig själv;

”Min hustru är snäll – men hon är inte vacker mer, och jag tog ju henne endast för barnets skull.”

Jaha, det var väl inte snällt sagt men han övergav henne i alla fall inte. Det var kanske ett plus i kanten?

Och eftersom han gifte sig och således inte blev någonting behövde han inte sina böcker mer. Om det skrev han följande;

”Eftersom jag inte någon plats för mina böcker, har jag sålt dem och gömt pengarna och djävulen viskar i mitt öra att jag ska supa upp dem, och kanske gör jag det en vacker dag.”

Självfallet ska du göra det!, svarade jag den gamla nötta boken.

Jag visste väl att det handlade om kärlek!!!

En meter terapi.

Jag har haft många samtal med mig själv. En del har försvunnit i tomma luften medan andra har fastnat på vita pappersark. Allt finns samlat i bokhyllan. 

Tusen blad av tankar. 

Tusen blad av längtan.

En meter terapi.

Bloggen är en kul värld.  Fast ibland kan den kännas andefattig. Precis som om den inte räcker till. Där finns ingen terapi att hämta. Bloggandet har ibland fått mitt hjärta att slå tredubbla slag. Ibland har det hoppat över ett slag. Eller två. Allt för att hinna med ytterligare ett inlägg.

Det är inte terapi.

Jag har tänkt att lägga av. Stänga av kanalen och strypa flödet av ord. Kanske bara ägna mig åt metern av terapi som står i bokhyllan i stället.

Men det är svårt. Får jag inte skriva går jag sönder. Någonstans är det något som brister.

Dessutom hör jag då och då läsare som gillar mina rader. Av detta drar jag slutsatsen att människor tycker om ”ingenting”.

”Ingenting” är lätt att ta till sig för det väger lätt.

Men kom inte och säg att ”ingenting” är bra. För då slutar jag skriva.

Oförstående men glad går jag hand i hand med ett tomrum.

Jag brukar aldrig läsa två böcker åt gången. Kanske är det ett manligt problem. Men när jag sitter och håller Herta Müller i min famn är det stundtals skönt att krama någon annan.

Då kramar jag Elin Ruuth. Hon är nästan som Herta. Kanske lite mer direkt förstås. Båda ger mig ord på vägen, och även om jag inte förstår allt de säger så fastnar väl alltid något.

Det kan vara som en dikt av Karin Boye eller en låt av REM;  Jag förstår inte allt men framförandet är så pass vackert att jag tar det till mig.

Herta berättar att man tar saker med sig i ansiktet. Det var något jag förstod. Själv har jag Billebjer i mitt ansikte.

Elin berättar också lustiga saker. Till exempel har hon sagt att efter man knullat skapas ett tomrum i kroppen. En fysisk grop som aldrig kan fyllas igen.

Jag borde inte läsa sådana saker. Blir hålet större, gropen djupare för varje gång eller är det samma hål som man fick från början?

Jag borde läsa tre böcker i stället. Något enklare. Godnattsagor på spanska eller någon av Jamie Olivers kokböcker.

Spanska är svårt.

Laga mat är kul.

Skulle jag lyssna på en REM-skiva samtidigt som jag läser en dikt av Boye och på samma gång håller Herta och Elin i varsin hand skulle jag falla ner på golvet i en oförstående hög.

Där skulle jag ligga med mitt eländiga hål i kroppen och med ansiktet fullt av Billebjer.
Oförstående men lycklig. Det verkar vara ett bra sätt att leva livet på.

Bränt barn kommer till himlen.

Jag ville ha ett boktips. Gärna ett bra sådant så klart. Jag önskade mig en handling lika magisk som berättelsen om Harry Potter och lika spännande som Da Vincikoden.

Jag fick ett brännhett tips. ”Flickan som lekte med elden”. Men jag skulle naturligtvis börja med första delen. Men att leka med elden är farligt, tänkte jag.

Istället plockade jag fram ”Flickan med svavelstickorna” av H.C Andersen som uppenbarligen är föregångaren till ”Flickan som lekte med elden”.

Den var ju djupt tragisk. Se som det kan gå när man leker med elden, tänkte jag och slog ihop boken med tårfyllda ögon.
Jag letar fortfarande efter en bok. Lika magisk som berättelsen om Frodo och Gandalf och lika spännande som resan jag gjorde med Silver, Femman och de andra kaninerna i ”Den långa flykten”.

Stieg Larsson! Hör Du mig? Jag kommer aldrig att läsa dina böcker.

H.C Andersen! Hör Du mig? Du var en elak människa.

…ändå vill jag bli som Er…

Elaka fröken Z – jag tyckte ju om Dig.

Det var höjden av leda att behöva gå upp så tidigt varje morgon. Uttrycket ”Så tidigt att man måste knulla tuppen i röven för att han ska gala” föll väl in på sin plats.

På sommaren ska man njuta av ledighet. Men inte jag. Den sommaren hade jag tagit ett halvt steg in i vuxenvärlden och skrivit upp mig på åtta veckors arbete.

Varje kväll var den andra lik. Senast halv tio rullades gardinerna ner och världen utanför försvann. Med lagom volym svepte den redan då gamla Jackie över min säng. Men inte en enda kväll kom vi längre än till ”En timmes panik” som var plattans första låt.

”Jag fastnade med en gammal vän. Han talade länge om längesen. Allt man trodde man glömt. Allt jag trodde jag drömt. Så jag vaknar om natten…”

Sen sov jag!

Jag var nitton år och världen var en obruten förpackning. Det var då fröken Z kom in i bilden. Med en sliten tygväska över axeln som innehöll böcker och kassettband med Einstuerzende Neubauten kom hon gående på väg mot sfinxen i Botaniska trädgården.

Jag förstod mig aldrig på henne. Men hon var ju inte som alla andra jag hade mött under mina år på jorden. Hon berättade om Chopin och försåg mig med brev som innehöll de mest märkvärdiga teman, ord och fraser. Hon berättade om ”Det skrivna ordet”.

Fan ta dig fröken Z! Ibland önskar jag att jag kunde lägga pennan för gott och rikta in mig på motion, Farmville eller precis vad fan som helst. Men jag kan inte. Det går helt enkelt inte.

Jag kommer dö med fingrarna fulla av bläck.

Dumma fröken Z! Tack för det Du gav mig.

…och Du är förlåten.

Hur tänkte du, herr Torghandlare?!

Från ett fönster på Clemenstorget ser jag hur torghandeln är i full gång. Vackra dagar är det smockfullt av stånd med allehanda saker. Det finns frukt och grönsaker, tummade böcker och repiga vinylplattor. Vissa kränger gamla prydnadssaker medan andra säljer sina begagnade kläder från sent sjuttotal.

Åtta av tio soliga dagar är den gnälliga torghandlaren där. Han kommer in, köper en lunch och slår sig till ro vid bordet. Sen rusar han ut i full karriär för att ta hand om en gniden kund som eventuellt ska köpa en av hans, ja, vad det nu är han säljer.

Stackaren får aldrig äta i lugn och ro.

Senare på dagen kommer han med en smutsig kaffekopp och ber om lite kaffe. Därefter dyker han upp igen med en liter jordgubbar som han vill att vi ska skölja åt honom.

Men framförallt så gnäller han något så jävulusiskt på den dåliga kommersen på Clemenstorget.

– Där ute finns bara snåla lundabor som inte vill ge 5 kronor för en bok, säger han.
– Och de andra säljer bara skrot. Det är skit! Skit är vad de säljer. Som den den brunbrända gubben vid det lilla bordet där borta, säger han och pekar på en gubbe med bar överkropp och tomteskägg.
– Idag har han tre saker på sitt bord. En prydnadstallrik med kungen på, en sprucken vas samt en begagnad videofilm som heter Sexiga lolita och hennes kåta kompisar. Som jag sa, det är bara skit!

Precis när jag skulle gå hem för dagen kom han in med en sån där liten radio med tillhörande cd som man kan ta med sig på utflykten.

– Tjejen vill köpa den, sa han och nickade åt en kvinna som smög upp bakom honom.
– Kan du bara koppla in den så vi ser om den fungerar.

– Men herregud, har du tagit med dig något som inte fungerar. Är det normalt, undrar jag förargat.

– Äsch, jag hämtade den igår. Man får ju chansa lite.

Jag visade var uttagen fanns och gick där ifrån. Alldeles för trött för att se om radion fungerade. Jävla hycklare!

”Ingenting består på gycklarens estrad” – Annelie Rydé

Dödshjälp – för eller emot?

Nej, det handlar inte om att dra ur sladden och stoppa respiratorn. Men det handlar om dödshjälp. Oavsett hur vi gör så håller döden ständigt oss i handen. Han förser oss med den hjälp vi behöver för att trilla över kanten, kasta in handduken eller hur Du nu än väljer att uttrycka Dig.

Vi har alkohol och tobak som förtär våra organ.

Vi har vapen och rep som kan effektivisera vår hjälp.

Det finns avgaser och stora hål i himlen som sänder cancer till oss.

Vi har stollar i världen som hjälper oss att dö med sina krig.

Vi har missväxten som hjälper oss att svälta.

Vi har bulimi och anorexia som gör att vi sakta förtvinar.

Vi har böcker, filmer och TV-program som är så dåliga att vi bara vill dö.

Vi hör skämt som vi inte skrattar åt vilka är så dåliga att vi bara vill dö.

Det finns lasagne så god att man verkligen tror att man ska dö.

Alltså…

Vem behöver dra ur sladden?

Vi kallar det för bokrea.

 

Det regnar reklamblad med stora bokstäver som säger att BOKREAN är här. Äntligen! Men det är inte utan att jag känner mig lite lurad av alla dessa högar av böcker som radas upp på borden hos bokhandlarna.

I en stor bok med oerhört vackra bilder känns det som om jag simmade med delfiner. För en vecka sedan kostade den resan 675 kronor men nu kunde jag fanimej bada hur mycket jag ville för endast 125 kronor.

Jag kunde stå i samma kök som Jamie Oliver och laga fantastiska recept för 79 kronor när han bara dagen innan gav mig samma chans men då för 399 kronor.

Böcker för allas tycke och smak. Nu till en bråkdel av ordinarie pris. Men herregud, en del av böckerna var ju helt nya utgåvor.

 Är det något fel på böckerna?

Har delfinerna huggtänder på bilderna?

Har Jamie Oliver skrivit att man ska använda tjugo muskotnötter i ett recept för fyra personer?

Dör Harry Potter i den sista boken som nu reas ut för 49 kronor? Är det därför dessa böcker är så billiga nu?

Finns det stavfel i dem? Är bindningen sämre? Är bilderna suddiga? Använder man sämre papper att trycka på? Jamen, något fel måste det vara.
När en bok som har utgivningsår 2009 reas ut för en fjärdedel av ordinarie pris börjar jag verkligen undra. Böcker är inte som kläderna i en klädbutik där den gångna sommarens plagg reas ut till favör för höstkollektionen eller rentav nästa sommars tröjor, jackor etcetera.

Böcker är Böcker! …och jag blir lika lurad varje gång.

Och eftersom jag missade att köpa den där fina boken med The Beatles för endast 119 kronor så får jag väl krypa till korset och införskaffa den när jag fått nästa lön. Fast då kostar den väl 799 kronor. Men å 2:a sidan så kommer allting jag läser i den vara sant. Till skillnad från den billiga reautgåvan där det stod att Bob Dylan var fullvärdig medlem i Beatles 1965.