Morgonmöte med mig själv.

Jag var överens med mig själv.

Såg mig som en liten del av allt det jag är.
Vad det nu än må vara.

Att Mozart letade efter teaterutrymme för det fattiga folket när han samtidigt befann sig i de vackraste salongerna visste jag redan.
Lika väl som att han ville till det utsmyckade för att tjäna pengar när han jobbade för småpengar hos de mindre förmögna.

Och den stackars proletärförfattaren från Finnmarken som lämnade de djupa skogarna för att umgås med esterna i Stockholm bara skrev dikter om Dalarnas trolska skogar, ängar och tjärnar.

Och jag, som hellre skulle vara varsomhelst och göra vadsomhelst.

Om det var jag överens.

Mötet avslutat.

Jag kan vara din poesi. Det rimmar bra.

”Analysera dikten”, sa fröken och gav mig diktsamlingar av olika slag.

Varför dikten? Varför inte verkligheten?

Stackars nervösa Karin Boye skrev kanske sina dikter baserade på verkligheten.

Tranströmer, Dan Andersson och Bo Bergman gjorde kanske samma sak?

”Analysera dig själv”, säger de som har mer eller mindre psykologipoäng.

Även de som sitter i baren och är bra på lyset säger så.

Jag ser mig själv i spegeln och tänker att jag är bara en uppdiktad person framställd av lögnaktiga föräldrar.

Men mina föräldrar har aldrig ljugit för mig om man bortser från det där med att jag inte fick bada direkt efter intagen måltid.

Alltså måste jag vara sann.

 

 

Välbalanserat hela vägen in i ovissheten.

Säg, har du någon gång känt hur du verkligen stått med båda fötterna på jorden?

Du vet, så där riktigt bastant, nästan som om du frusit fast i marken.

Som ett monument ingen tid, storm eller vind kan tära på.

Ändå svävar du.

Som ett täcke över ovissheten.

Du vet ingenting.

Du kommer aldrig att veta.

Aldrig förstå.

Det är så välbalanserat att det gör ont.

”Vart mänskor gå – och varför –

kan aldrig redas ut,

ty det är nattens gåta,

och den har intet ljus.” – Dan Andersson

Tack till Stefan Isaksson www.isakssonphotography.com för lån av bild.

 

 

Jag är jag – sen får jag vara nöjd.

Jag är född den 21:a september. Precis samma datum som Carietta White. Minns du henne? Kanske ringer det en klocka om jag endast säger ”Carrie”.

Hon hade magiska förmågor må du tro. Att flytta saker med bara tanken var ingenting konstigt för henne. Men under en skolbal tog det skruv minsann.

Hon råkade få ett par liter grisblod över sig och sen,  jävlaranamma-pang-bom! Det gick på röven för hela samhället. Hon lät saker flyga i luften och sen satte hon fyr på hela härligheten.

Hon lät människor dö.

Carrie är bara en påhittad figur men hon föddes ändå den 21:a september. Lite krafter kunde jag väl ändå fått.

Nej, inte det.

Liam Gallagher är också född den 21:a september.

Jag försökte anamma lite ”Liamismer” när han stod på toppen av Oasiskarusellen.

Men det  är svårt att vara arrogant.

Det är till och med svårt att vara det när man verkligen vill. Jävla Liam, du kunde väl ha delat med dig.

Reinkarnation då? Ett tag trodde jag att jag hade lite Chaplin-gener i blodet. Men hur skulle jag kunna ha det. Han levde fortfarande när jag föddes. Ut kom jag som ett russin samtidigt som Chaplin viftade med en Oscar.

Den där Charlie Chaplin skrev manus, regisserade och spelade sina roller. Han gjorde till och med musiken till några filmer.

JAG GÖR INGENTING! Det är lätt att få mindervärdeskomplex!

Reinkarnation…

Dan Andersson. Finnmarksskalden. Han var i alla fall ordentligt död när jag föddes.

Jag är fast och fullt övertygad om ett visst släktskap trots att han var så dyster!

Ena dagen en glad skådespelare med plommonstop och för stora skor, andra dagen en svartmålande poet som konstant längtade bort.

Kanske lika bra att låta jag vara…jag?

Men en dag ska jag flytta saker endast genom att tänka tanken. Carrie och jag.

Vårt eviga lidande.

Häromdagen hade jag ett samtal med historeielärarinnan som även har ett djupt intresse för svensk litteraturhistoria. Vi pratade om dessa numera döda skribenter, om deras sätt att se på samhället, vad de tog upp i sina böcker men framförallt hur de framförde sina tankar. På vilket sätt de målade sin fantasi, förundran och längtan i ordform. 

Vi talade om deras passion för skrivkonsten och hur det
påverkade dom.
                                   Varför någon av dem valde att gå och ner
till sjön och dränka sig. Varför en annan var så rotlös att han längtade bort när han satt i sitt trygga hem men när han väl reste bort så längtade han bara hem.

Och deras eviga sökande efter nytt material att bearbeta. Den smygande prestationsångesten som tryckte sig genom deras skinn när utkast efter 
 utkast förpassades till papperskorgen.

Jag tror att de led för konsten. De led med den. De led med karaktärerna som for illa och log med dom det gick bra för.

Så hur framgångsrika vi än blir finns det nog ändå något som gnager långt där inne i våra hemlighetsfullaste vrår. Hur lyckliga och glada vi än ser ut att vara har vi nog ändå ett litet kors att bära.

”You broke the bonds and you
Loosed the chains
Carried the cross
Of my shame” – U2

Vindarna vände! Kände Du det?

Men det var ju självaste faen! Vi var ju där precis. Det datum då vi ställde om våra klockor. Sommartid – Fram en timme – Fram med utemöblerna. Och så gjorde vi. En timmes sömn förlorad och ännu ingen sol.

Jovisst var det en sol som tittade fram för ett tag sedan. Men vem hade semester då? Inte en jävel!!!

Och så kom midsommar med ömsom sol och ömsom regn och åska. Dramatiskt som bara den. Och nu, ja, nu vänder det minsann.

Den mörka delen av året ligger framför oss. Jodå, den ligger framför oss alla. Snart börjar kvarglömda grillar att börja rosta och utemöblerna övertäckas av höststormar och kall snö.

Knappt tre månader till de första julsakerna hängs upp på IKEA. Lika lång tid är det tills vi får se hemska människor le i dagstidningen när de presenterar sina förbannade julshower. Sanna Nielsen, Pernilla Wahlgren och Christer Sjögren, alla samlade i samma nummer. Det är som om man skulle få en ask Alladin preparerad med endast Körsbär i likör.

Smaka på den kartongen kära Ni. Allt medan vindarna vänder och det sakta börjar dra från norr.

”För den vinande nordan och vintern, broder, för den grånande morgonens stjärna klar. För vårt hem och vårt land och vår bedjande moder, för myllrande städer och istunga floder vi höja vårt stop – och för kommande dagar och för kärlek och lycka som var.” – Dan Andersson.