Den blomstertid nu kommer med doft av Jane Hellen.

I skolavslutningstider sätter jag mig alltid vid pianot och spelar ”Den blomstertid nu kommer”.

Den markerar ett avslut men också en början på något nytt.

Jag vet inte om jag lärde mig mest under skoltimmarna eller under de långa sommarloven.

Det mesta lärde jag mig nog under den sista tryckaren på mellanstadiets disco.

Och det var ju under skoltid men ändå inte.

Sen gick jag hem med popcorn mellan tänderna och en svag doft av Jane Hellen i näsborrarna.

” Den blomstertid nu kommer”, kom alltid. Och visst doftar den fortfarande som Jane Hellen.

Känslosvall i svartvita nyanser.

Vi var på stranden. Ganska folktomt trots uppehåll och mild värme.

En eller två parasoller skymtade mellan sanddynerna.

Som en liten kärlekshistoria i svartvitt.

Inte alls negativ för den sakens skull.

Mer positiv.

Antingen var det kärlek eller så var det inte kärlek.

Det var kärlek.

Känslor fungerar även i den svartvita skalan.

Jag kände det när du kramade min hand.

”Tack för ditt deppiga brev. Jag ska göra mitt bästa att skriva svart.”

Jag rensade i röran och hittade brev.

Brev som jag samlat under många år.

Där var brev från människor jag fortfarande skriver till och brev från människor jag glömt fanns.

Avsändare som jag fick anstränga mig för att komma ihåg.
(En del kom jag faktiskt inte ihåg.)

Jag undrade ifall jag någongång haft någon verklig relation eller har allt bara varit brev med rader och fraser om lycka och välgång.

Fast i ett brev stod det förstås;

”Tack för ditt deppiga brev. Jag ska göra mitt bästa att skriva svart.”

Det kan hända att jag en vacker dag sitter med mina fula händer fulla av brev.

Någonstans har jag tappat språket och talets förmåga.

Men jag kommer skriva i ordlöshetens anda tills bläcket tagit slut.

I julklapp önskar jag mig mer papper och fler pennor.

Jag skulle stå i din bokhylla och bli klarare än kristall.

Jag har läst mellan raderna.

Jag har skummat texten och ibland hoppat över kapitel när jag läst under stress.

Trots det har jag kunnat redogöra för vad jag läst.
Hela boken, in alles.

Ibland har jag läst samma kapitel två gånger eftersom jag tyckt det var så välformulerat.

Det har hänt att jag läst samma bok igen, från början till slut, för att den var bra.

 – – –

Så finns det stunder då jag lyssnat till en människa under X antal minuter.
Och jag har verkligen lagt hela min själ och mina öron till att lyssna och förstå.

Ändå har jag inte förstått någonting.

Det har gått in genom ett öra och ut genom det andra.

Bättre lyssning och jag ska förstå.
Nej, det går inte.
Det är bara tråkigt.

Därför är böcker bättre än människor.

I regel.

Jag önskar jag vore en bok så du slapp lyssna på mitt malande.

Du skulle kunna läsa mellan raderna.

Hoppa över ett kapitel eller två.

Lägga mig åt sidan och ta upp mig när du kände för det.

Kanske kunde du läsa mig igen.

Jag skulle vara bättre i bokform.

Jag kom med en ask choklad och en flaska vin.

Jag skulle ge ut en bok.

Förmodligen en tunn story.

Troligtvis bara en sån där bok som kallas för Coffee-table-böcker.

Ni vet de där som ligger och skräpar i människors hem.

Ingen bok de köpt själv utan en som de fått som en present tillsammans med en ask choklad eller en flaska vin.

Små texter med en vag sensmoral skulle ligga och skräpa i människors hörn eller på deras soffbord.

Texter man skummade igenom utan intresse men som plötsligt började diskuteras när någon gäst blivit lite salongsberusad.

Men då skulle sanningen komma fram.

Dömd av spriten.

Inte så illa det.

Av betydelse för dig, mig eller någon annan.

I en scen ur filmen ”Chaplin” sitter Charlie och tittar in i elden.
Något har hänt ute i världen och Charlie säger;
”Och jag har inget gjort!”

Ibland har jag fått en pusselbit i handen och jag vet inte vad jag ska göra med den.
Ska jag göra den till ett blogginlägg, ett brev till dig eller till ett samtal kring middagsbordet?

När jag ligger i min säng har jag gjort varken eller.

Inte heller har jag ringt någon eller läst i någon bok. Hade jag ringt någon hade väl ingen varit hemma.
Hade någon svarat hade jag säkert glömt pusselbiten och på den sedvanliga frågan hade jag bara svarat;
JÄTTEBRA! DU DÅ?

Senare hade jag somnat med pusselbiten.
Jag hade varit arg på mig själv då jag varken strukit eller tvättat, dammat eller dammsugat, skrivit eller läst eller överhuvudtaget gjort något av betydelse för  dig, mig eller någon annan.

Jag skulle ligga där med en pusselbit. En del som inte passar med någon annan.

Jag har dömt mig själv hårdare än någon annan gud någonsin kommer att göra.

Det vet jag alldeles säkert.

Jag känner det när jag kramar den där jävla pusselbiten.

Men om Chaplin inte visste riktigt säkert så behöver kanske inte jag?

Läs högt för mig och jag ska lyssna.

Jag önskar att någon ville läsa för mig.

Läsa mina texter så att jag kunde höra om de lät bra.

Du kunde läsa en text, kanske två eller tre, förutsatt du själv tyckte om dem förstås.

Vi skulle kunna sitta under ett träd i en park om hösten och dricka ett glas Calvados.

Och jag skulle lyssna till dig genom mina egna ord. Sen skulle allt bli som vanligt igen.

Du gick till ditt och jag till mitt.

Men skulle det låta bättre då?

Jag tror det.

Du blir bara en rostfläck på mitt hjärta.

Någonstans läste jag följande;

”En människa är aldrig tillräckligt rik att ha råd med att förlora en vän”

Men till exempel på Facebook så händer det ganska ofta.
Någon gallrar bland sina vänner och man blir borttagen.

Kanske är det jag som städar och någon faller bort.

En människa som man inte pratat med på evigheter eller någon som jag rentav aldrig pratat med.

Så jag tror inte på den frasen.
Lika lite som jag tror på ”Efter regn kommer solsken”.
För det har hänt att det regnat så länge att hösten blivit vinter och då har det blivit kallt och mörkt igen.
Sen har våren kommit ett halvår senare och den bleka solen som då tittat fram kan man inte räkna som ”solsken”.

Men visst kommer solen.

Och visst kan det vara trist att förlora en vän eller två.

Men i slutet av texten blir det bara till små fotnoter.

I hjärtat blir det små, pyttesmå ärr – små skavanker.

Men en förlorad vän eller en sol är inget vi sätter in en efterlysning på i dagstidningen.

Vi låter bara tiden gå.

Vi går vidare.

Med små rostfläckar på våra hjärtan.

Jag borde sagt så här;

Följande kommentarer och intervjuer på denna sida är avsedda som underhållning.

Åsikter och ställningstagande som framförs i dessa texter är den individuella talarens och representantens och representerar nödvändigtvis inte din.

Så skulle du ha svårt för följande texter i form av påhittade dialoger och frågeställningar eller rentav känna dig kränkt så kommer jag ändå inte be om ursäkt.

Jag får då helt enkelt be dig gå, stänga dörren bakom dig och förkovra dig en den litteratur du tycker om.

Vad du sedan gör bryr jag mig inte om.

Om du däremot tycker om det du läser så välkomnar jag dig gärna igen.

Så borde jag sagt för längesedan.

Men det är ju så svårt att vara tyst.

Jag skulle kunna samla alla mina samtal i en bur.

Egna samtal och de som jag har med andra.

Allt skulle få plats i min bur.

Snälla ord och omsorgsfullt smyckade meningar skulle blandas med det mindre vackra, ni vet de där orden man aldrig egentligen ska säga men som ändå slipper ut då och då.

Men vad är det för fel att säga vad vi egentligen tycker och känner.

Himmel och helvete kolliderar men det tillhör väl vardagen för många.

Inget konstigt med det.

Men buren skulle fyllas och då och då skulle jag öppna upp den för att få hjälp med alla de där formuleringarna jag ibland letar efter.

För det är ju så svårt att hålla truten.

Men jag behöver hjälp.

Ibland.