En vän dog i cancer. Alldeles för tidigt dessutom. Nu börjar hans långa resa, var det någon som sa strax efter beskedet kom.
– Jag tror nog ändå att det går ganska fort, svarade jag med viss tvekan i rösten.
Fast vid närmare eftertanke….
Vår vän somnade in. Kroppen blev kall. Kvar fanns, enligt hans fru, ett leende men inget mer. Sen gick det ett tag och en strålande vårdag kom begravningen. En bit in i den tunga ceremonin var det dags för ”överlåtelsen” då själen skulle gå genom de heliga grindarna. Men under de dagar som passerat, var höll han hus då?
Vår vän kan omöjligt stått i den eviga elden sedan dess. Det var han alldeles för god för.
Kanske gjorde han en tripp nerför minnenas estrad för att se sitt liv som nu var över?
Eventuellt har han vandrat runt bland efterlevande föräldrar, vänner, fru och son.
Kanske var han här en kväll och hälsade på?
Om detta kan vi tvista länge. Ingen vet riktigt vad som händer sedan. Men det är väl som när jag betalar en räkning till Företag X. Pengarna försvinner direkt från mitt konto men syns inte hos Företag X förrän tre dagar senare. Var mina pengar är undertiden tycks ingen känna till.
Ps. Gere curam mei finis. Ds.
Bitterbloggen 