Du är kanske en pärla?

Det finns alltid något som skaver.

Du vet det lika väl som jag.

En känsla som inte går att få bort hur mycket man än försöker.

Ett provresultat du väntar på och du vet att du redan är underkänd.

Kanske ett kärleksfullt och ömt men ändå ett kärleksfullt snedsteg i sommarnatten.

En god vän har plötsligt baktalat dig eller lagt ut någon missbeklädande bild av dig på Facebook.

Alla sådana saker skaver.

Men då får vi inte glömma att det är det lilla sandkornet som letat sig in i ostronskalet och skaver som skapar pärlan.

Minns detta och gå vidare.

När havet kysser mina läppar spyr jag.

Jag skulle göra en ”Ulf Lundell” och kyssa havet.

Kanske skulle jag känna större frihet genom att komma så nära naturen. Uffe talar ju om frihet och öppna landskap.

Men den jäveln talade minsann aldrig om kylan som bodde i de grumliga vågorna. Eller om den förhatliga stanken av tång som låg i drivor.

Och sältan i vågorna påminde mig om när jag åt ostron första gången. Det var ett pinsamt ögonblick.

Det var som en kallsup blandat med en sanslös förkylning. Ostronsörjan åkte upp och ner i halsen och jag klöktes så att tårarna rann nerför mina kinder.

Så här efteråt vet jag inte om jag hostade eller nös ut sörjan.  Eller så svalde jag eländet och så kom det ut den naturliga vägen. För min del tror jag att det kändes mest naturligt att kräkas upp eländet.

Och ändå skulle jag kyssa havet.

Jag som inte ens gillar Ulf Lundell.    …eller ostron.

Rader från en limousin – Från översta våningen.

Idag köpte jag en fantastisk målning. Priset var svårslaget och vi var många som gav våra bud. Naturligtvis vann jag men vilken överraskning var det?

Jag vinner alltid. ALLTID!

2,3 miljoner blev summan men det var en vacker tavla.

Slipsprydda och kostymklädda var vi allesammans. Som en hel jävla bunt marionetter som sprang efter en och samma tavla. Kan tänkas lika meningslöst som den där fotbollen tjugotvå jubelidioter sprang efter på en arena i Italien i förrgår. Det ÄR meningslöst! Fast de tycker väl detsamma om mig. I stället för en fotboll springer jag efter tavlor, fastigheter och aktier. Det är som en drog.

Frågan är vad jag skulle med tavlan till. Den är vacker och det finns mycket plats på mina väggar. Alltid något hål att fylla. Men i slutänden frågar jag mig ändå till vilken nytta? Hur många tavlor kan jag ha? Hur många båtar kan jag åka vattenskidor bakom? Jag kan bara lyssna till ett musikstycke åt gången. Jag kan bara surfa på en våg åt gången.

EN VÅG, HÖR NI DET!?!!

Samma kväll var jag bjuden på en fantastisk middag. Det var champagne och ostron, rådjurssadel och underbara rödviner. Vad mer kan man begära?

Jag var lyrisk över att få en tavla för ynka summan av 2,3 miljoner. Den var säkert värd över 3 miljoner.  Åter var jag vinnaren!

Ändå kan jag inte sluta fundera på vad som hade hänt om jag kastat mig ner från översta våningen i det hus jag besökte på kvällen. En konjak på den väl tilltagna altanen på översta våningen. Det skulle gå fort. Ett steg ut och slutet skulle vara närmare än någonting annat. Ett fall på ett par meter för att summera ett människoliv och sen ett hårt PANG! En spricka i huvudet och så skulle allting vara slut.

Vem skulle få min tavla? Det vackra för TVÅ KOMMA TRE MILJONER.

Och allt annat för den delen?

Vad är då värt att dö för?

Vad är värt att leva för?

…innan jag hoppar…

Ur ”Rader från en limousin” av Jonas Nilsson