Det har hänt ett par gånger att jag drömt att jag sitter i ett stort vackert varuhus och signerar min senaste bok.
Människor kommer med böckerna de köpt och jag skriver glatt i varenda en.
Plötsligt står hon där.
”Du är dig lik, Jonne”, säger hon med ett ärligt leende. ”Och du skriver bra.”
Jag nickar lite generat och tänker på att ingen kallat mig för ”Jonne -med betoning på jÅnne”, sedan jag var arton år.
Alla människor har försvunnit och det verkar som världen glömt bort att varuhuset hade två kvar att släppa ut innan de låste dörrarna.
Vi pratar. Jag ser att hennes läppar rör sig men allt jag hör är bla-bla-bla.
Därefter vaknar jag.
Så undrar jag vad min bok skulle handla om. Och vad vi pratade om, hon och jag.
Allt som jag har gjort, kanske?
Vad har jag gjort?
Ingenting egentligen.
En blogg med femhundra inlägg.
Hon har inte läst den, tror jag.
Men jag har kvar hennes nummer i huvudet.
Ps. Jag var ganska kär i dig även om jag inte visade det. Ds.
