Men du kan väl äta lite mer. Ingen kommer minnas dig som tjock. Ingen kommer minnas dig…alls.

Man tror att Jorden är fyra och en halv miljarder år gammal.

På ett ungefär.

Jag är trettioåtta.

Det är så jävla svårt att göra ett avtryck som ska synas.

En människa trycker i sig femtio ton mat under en livstid.

Så sägs det i alla fall.

Kanske inte i svältdrabbade områden men…jaja, ändå.

Femtio ton!

Så gnäller du över ett ynka Marabou på tvåhundrafemtio gram.

Ett Schweizernöt gör lika lite avtryck på dig som du gör på Jorden under en livstid.

Jag känner mig så liten.

Se mig men snälla, låt mig gå!

Diagnos, diabild, dibarn, etcetera….

Jag har ingen diagnos.

Ingen fastställd i alla fall.

Hade jag gått till en läkare eller psykolog hade jag kanske fått en.

Ett par bokstäver, ja tack, gärna.

Men sånt gör man ju inte.

Istället läser jag om andra människor.

De som inte är rädda.

De som inte har något att dölja.

I de stunderna undrar jag extra mycket.

2012 lovar jag mig själv att…..äsch, dra åt pipsvängen!

Enligt en stor reklamsida i en gratistidning stod det följande;

Jag ska börja varje dag med en god frukost.

Jaha, det är väl okej. En god frukost kan ju vara en slät kopp kaffe på stående fot och sen inget mer.

Jag ska börja träna X antal gånger i veckan.

Hallå, räcker det inte med att jag ska försöka få till en god frukost någon gång under veckan.

Jag ska bemöta folk på ett sätt som jag själv vill bli bemött.

Okej, när jag går genom stan håller jag ofta blicken ner i asfalten. Detta betyder att jag absolut inte orkar eller vill prata. Har jag dessutom hörlurar borde allting vara uppenbart. Bemöt mig genom att se ner i asfalten!

Jag ska ta omvägar till arbetet enbart för att uppleva nya saker.

Tjoho, det är ju så jävla roligt att uppleva saker i den stund som vi kallar för gryningen. Ögonen är inbäddade i grus och drömmar. Vad finns att uppleva längs landsvägen. En busskur man aldrig sett förut? Ännu en åker? 3:ans linjebuss istället för 5:ans? Gud, vilka upplevelser jag skulle få.

Jag ska börja cykla till arbetet X antal gånger i veckan.

Inte nog med att jag ska ta omvägar så jag blir försenad, nu ska jag tillochmed cykla. Då får jag ju gå upp ännu tidigare och hur i hela världen ska jag få ihop en god frukost när klockan är någonstans mellan 04 & 05?

Jag ska våga stå för mina åsikter.

Verkligen ska jag göra det. Annonsen från Kelloggs Special K var det sämsta jag någonsin varit med om.

 

Allt som har varit ska komma tillbaks, men jag tror inte på det.

Mauro Scoccos ”Mina tonårsvintrar” ekar i huvudet.

Hur skulle livet bli sedan?

Undrade jag någonsin över det när jag var tretton?

Om jag gjorde det undrar jag om jag lyckades förutspå något av det som jag har idag.

Som trettonåring tyckte jag att jag var oerhört klarsynt.

Vid en tidpunkt var jag tillsammans med en tjej som hette Carita. Vi strök mest omkring på gatorna och kysstes intensivt när solen gått ner.

En gång sa jag till en vän;

- Det här håller väl ett tag men inte mer än så. Hon och jag kommer aldrig att gå tillsammans genom livet. Vi är ju tonåringar. Så är det ju bara.

Men kompis tittade på mig men sa ingenting. På den tiden visste man inte vad cynism var.

Så det är nog vad livet handlar om. Att gå vidare oavsett det gäller karriär, familjeliv, vänner eller vad du vill.

Stäng en dörr – öppna en annan.

Släck ett ljus – tänd ett annat.

”Allt som har varit ska komma tillbaks”, sjunger Mauro. Jag tror inte på honom.

Men ändå undrar jag; Kommer Brad Pitt någonsin bli tillsammans med Jennifer Aniston igen?

Jonas har checkat in på bloggen utan sin telefon.

I den nya telefonteknikens begynnelse checkade någon plötsligt in någonstans.

Någon enstaka checkade in någonstans med sin I-phone.

Därefter checkade fler och fler in med sina telefoner.

I början läste man hur människor checkade in på häftiga ställen långt hemifrån.

Det kunde ske på någon världsberömd flygplats i Sydamerika.

Något oerhört ballt ställe i Londons folkvimmel.

På något café i Wien eller Paris.

Sen flöt tiden fram.

Alla roliga ställen ersattes av det mer alldagliga.

Någon checkade in på sin arbetsplats.

Vissa skyltade till och med att de var i den lilla kvartersbutiken och handlade mjölk.

Det fanns de som checkade in på familjens gästtoalett.

Inte ett glas vin, ingen latte eller något glamouröst över någonting.

Bara en fingervisning om att vederbörande satt och kissade. Som ett rop på sällskap kanske, vad vet jag.

Sen checkade alla ut.

Nu ser jag ingen som checkar in någonstans.

Var tog alla vägen?

Går ingen ut längre?

 

 

Jag behöver nog ingen hjälp ändå.

Nu när jag står inför ett vägskäl är det bra med bollplank.

Så har jag alltid trott.

Men så här lät det när jag pratade med olika människor.

- Nu ska jag ta mig i kragen och byta bransch. Göra någonting jag aldrig någonsin gjort förut. Kanske ska jag omskola mig till bagare?

Och gå upp klockan två varje jävla natt! Är du dum i huvudet?

- Ok, då struntar vi i det. Då vill jag bli….en viktig människa. En riktig människa! Med en jävligt bra utbildning. Jag ska ansluta mig till lärarkåren!!!

Jaha, om du vill jobba med jobbiga ungar, ta med jättemycket jobb hem och allt detta för svältlön så söker du till lärarhögskolan.

- Ok, då struntar vi i det. Jag har ett erbjudande om att få prova på jobbet på en begravningsbyrå!

Ååååååå fyyyyyyyyy faaaaaaaaaan vaaaaaaaaaaad äckligt!!!!

- Ok, då struntar vi i det. Men jag kan ju vara social. Säljare behövs ju alltid!

Ska du slicka röv?! Är det det du vill göra resten av ditt liv? Slicka röv?

- Ok, då struntar vi i det. Kanske kan jag börja jobba på ICA?

Har du inga högre ambitioner Jonas? Är du helt jävla nollställd?!

- Nej, mina ambitioner är nog att lägga lite mer tid på familjen och känna av att min FRITID verkligen är min FRITID.

Jaaaahaaaaa…..är det så du menar. Ja, det tänkte vi ju inte på. 

Och dessutom tror jag att det kvittar vad jag väljer. Allt verkar ju helt dött där ute i arbetslivet. Jag undrar verkligen om det finns någon som är nöjd mitt sitt yrke, sin lön, sitt liv, sin statusrad på Facebook, sin ja-vad-fan-som-helst.

Det är svårt att hitta bollplank.

Men jag behöver nog ingen hjälp ändå.

 

Gott Nytt År!

2011 är på väg ut.

Försvinna i tomma intet.

Ibland önskar jag att ju fick följa med. Någonting måste ju hända med ett gammalt år.

Jag skulle titta på raketerna, dricka mitt bubbel och ge alla nära och kära ett Gott Nytt År.

Sen skulle jag följa med 2011.

Skulle det kanske kännas fel? Som att gå i vinterkängor mitt i sommaren?

Skulle det kännas uttjatat eller skulle 2011 få en ny kick där ute i ingenstans?

Förmodligen skulle jag bara känna mig ensam.

Lika bra att gå med i 2012.

Ouppfyllda drömmar, ofullbordad längtan och sviktande förhoppningar tar jag med mig som en matsäck för ytterligare trehundrasextiofem dagar och nätter.

Jag hoppas jag får ett bra år.

Det önskar jag Dig också.

/Jonas

 

Jag ska försöka trösta Er.

Jag läste att en tvåbarnsmamma skulle vara hemma med sina två barn.
En annan mamma hade sagt; Gud vad mysigt ni ska ha det.

Tvåbarnsmamman rasade över hur jävla jobbigt det var med skrikande ungar som varken ville äta eller sova.

Då undrade jag ifall hon fått sina barn mot sin vilja. Hade hon fått sina två barn med en motbjudande pappa? Och varför stannade hon inte vid ett barn?

Själv satt jag i sängen med en gråtande flicka som var mellan dröm och verklighet. Hon drack sin välling och lyssnade på när jag sjöng. Troligtvis någonting ur Oasis repetoar. ”Sing a song for me….one from Let it be……dadadadaaaaa”

Så hade vi personen som åkt till Thailand och berättade hur fantastiskt allt var. Men någonstans bland vita stränder och barhäng kunde man urskilja en längtan efter de stunder som ibland infaller under midvinterdagarna-kvällarna-nätterna. Vita tänder i ett brett leende kan faktiskt uppfattas som hotfullt.

Men en dag kanske han kommer stanna hemma vid jul. Kanske inte nästa år men nästa år igen.

Vidare läste jag om hur man skulle skänka pengar till flickor som ska få gå i skolan. Hur man lagade middag på gator och torg – allt för ett bidrag till utsatta människor i utsatta länder.

Kanske är denna orättvisa, fattigdom och svält så djupt förankrade i dessa länder att den alltid kommer finnas där. Bob Geldof försökte 1984. Frågan som kvarstår; Vet Etiopiens barn att det firas jul i Sverige just nu?

Jag skulle trösta tvåbarnsmamman med att en dag kommer hennes barn vara utflugna och   kanske ha egna barn. Då kan hon själv bara lämna bort barnbarnen så fort de blir stingsliga. Eventuellt kommer detta att dröja så när det väl händer är tvåbarnsmamman så pass gammal att det enda hon väntar på är döden.

Och till personen i Thailand kan man väl säga; Fortsätt åk iväg. Här hemma får du bara sill.

Till de människor som skänker pengar; Fortsätt – ge inte upp hoppet!

Kanske en klen tröst? Kanske är det så att min bittra sida är större än jag trodde. Att den är lika stor som fattigdomen och orättvisorna.

Men jag ska fortsätta mina försök att ge tröst.

Jag ska aldrig ge upp hoppet om mig själv.

God Jul, kan man väl ändå säga.

Jag tänkte att jag skulle vara ute i god tid och önska de läsare som kommer hit en god jul.

Det är ju den tiden på året då man ska ta alla i sin varma famn och önska dem all glädje som finns.

För ett ögonblick ska vi glömma att vi tränges i kön på Lindex.

Att vi gladeligen hoppade över ett par julkort till dem som inte sände oss något förra året.

Vi ska glömma bort att vi muttrade ett par väl valda svordomar till de nyblivna mammorna och papporna som tog upp hela trottoaren med sina barnvagnar så att vi andra inte kunde komma förbi.

För en millisekund ska vi förtränga de hårda tankar vi gav de människor som ska skotta de snöbelagda trottoarerna.

Vi ska glömma bort att vi slängde bort alla våra pengar på julklappar som ändå inte uppskattades utan bytades under mellandagsrean.

Till sist ska vi också ta och stoppa tanken som säger att vi är så jävla trötta på att äta sill varenda högtid som vi har i Sverige.

Allt detta ska vi glömma.

God Jul, kan man väl ändå säga.

Det är just det som jag önskar Er.

GOD JUL!

 

 

Jag kom, jag såg, jag segrade.

Jag drömde att jag dog, vägdes på en våg men blev tillsagd att jag var alldeles för lätt.

Därför skickades jag ner till de nedersta rummen på ett riktigt lutherskt sätt.

En nykläckt djävul tog emot mig med en hälsning av dolt förtret.

Det hade gått ett bud från sal till sal – det ska komma en ny poet.

En omskrivning av Dan Anderssons dikt ”Hos den äldste förläggaren”.

Tyckte den passade mig jättebra.

Tack Dan.