När gångjärnen mellan mig och livet sitter löst känns det underligt. Genom rutan ser jag mörka trädgrenar som förtvivlat sträcker sig efter något som en gång kallades ljus.
Det var längesedan det var ljust. Tiden innan advent är inte den som jag hyllar mest av allt. Men den finns vare sig jag vill eller ej.
Jag har ofta tänkt på hur ljuden försvinner från det rum jag sitter i. I den nästan bedövande tystnaden hörs först klockans monotona tickande ganska tydligt. Men efter ett tag så faller en del sekundslag bort. 1…2…3……5…6… och jag undrar förtvivlat vart nummer fyra tog vägen. Det blev knäpptyst och sen faller fler sekunder bort. Försvinner i tomma intet.
Finns den tiden som försvinner? Klart den finns men vart tar den vägen? Ibland försvinner hela dagar utan att jag hört ett endaste sekundslag. Bara en väckarklocka i fjärran som påminner mig om att det är en ny dag och det är dags att göra någonting.
Vara kreativ. Är jag det? Tillräckligt?
Sen märker jag inget förrän jag kommer hem. Där inne är det tack och lov ljust och varmt.
Men jag undrar ändå varför jag inte fick se solen en endaste gång under dagen.
Från början gillade jag inte alls Lars Winnerbäck. Ta bort detta dystra spektakel och sätt på något kul istället. Men så hörde jag ”Kom ihåg mig då” och jag tror bestämt att jag svängde lite på höfterna vid den tidpunkten. När min kompis Martin presenterade en platta som hette ”Singel” gick det upp ett ljus. Eller ska jag säga att det tändes en eld…
DET VAR JU HAN!
”Han är som du”, sa Martin med ett leende. ”Lite svår.”
Resten är historia. Fick se honom i Malmö och publiken eggade upp atomsfären att det till slut lät som rena rama fotbollsklacken. Och när herr Winnerbäck kommit en bit in i spellistan trodde jag att han sjöng ”Varning för Lars” när det skulle vara ”Varning för ras”. …men så var det ju inte. Han skulle aldrig drabbas av hybris.
I publiken fanns allt från tonåringar till pensionärer och jag undrade stilla vad det är som vi blir så fångade av. En del känner säkert igen ”nyponbuskarna”. Kanske är det just de taggarna som sticker ut och slår omkull oss.
Det pratas om UTANFÖRSKAP. Om en viss BITTERHET som går likt en röd tråd genom textraderna.
UTANFÖRSKAPET! Kan det vara just det vi känner igen oss i? Från tonåringen till pensionären! Alla vi som stod där framför scenen och log tafatt – är vi utanför?
Var känner vi oss hemma? Var hör vi hemma? Saknar vi våra nyponbuskar? När vi sitter på middagar i glada vänners lag eller hänger i baren klockan långt-över-midnatt är väl allt bra men om vi tänker efter, är vi INNE eller är vi UTE?
Men Lars, fortsätt Du med Ditt. Vi som tycker om det kommer att lyssna. Och de som inte lyssnar, de behöver inte. Antagligen för att de inte vill erkänna sitt utanförskap. Det är så pinsmt att stå ensam kvar. Att sticka ut och säga ”Jag vill inte” eller ”Det struntar väl jag i för jag gör så här!”
Fast det behöver ju inte bara handla uteslutande om UTANFÖRSKAP. Det finns ju faktiskt de som älskar nyponbuskar och att dricka glögg med balkondörren öppen.
PS.För övrigt tas de stora besluten långt ovanför våra huvuden så nog faan står både du och jag utanför.DS.
Tradera är en kul sida. Där kan man hitta allt man vill ha och dessutom få varan för ett överkomligt pris. Samtidigt existerar en viss spänning genom hela budgivningen. Ska just jag gå ifrån sidan med en vara jag vill ha? Ska jag bli den lyckliga vinnaren?
Jag tänkte lägga ut mig själv. Någon speciell målgrupp har jag inte tänkt på. Kanske till riktigt gamla människor. Ni vet sådana som har rikligt med rynkor och som hasar sig fram långsamt med käpp. Där borde man kunna tjäna en hacka.
”Man i lägre medelåldern (!?) uthyres för veckoslut. Hjälper gärna till med de dagliga sysslorna. Är hel och ren och inte totalt motbjudande.”
Gud vet var jag skulle hamna. Inte för att ABBA-Benny är speciellt gammal men tänk om han skulle bjuda högst. Vilka arbetsuppgifter jag skulle få! Strosa omkring i hans studio och samla ihop alla fantastiska utkast till hans nya låtar.
Lill-Babs har nog också mycket pengar. Hos henne skulle jag säkert få damma av alla familjefotona som finns överallt i hennes hem. Jodå, det såg jag själv i ett ”Hemma-hos-Lill-Babs-reportage” för inte allt för längesedan. Den tanten har foton, ska ni veta!
Troligtvis skulle jag hamna hos en helt okänd människa. Kanske hemma hos gamla Gertrud som bor strax norr om Kiruna. Men vad då? Det är ju mottagaren som betalar portot! Hemma hos Gertrud skulle jag berätta roliga historier om skånska original och om alla spöken på Glimmingehus. Jag skulle rasta hennes uråldriga hund och räcka henne nystan i olika färger så att hon kunde färdigställa halsduken hon skulle ge mig innan jag åkte hem igen.
Det skulle bli en kort semestertripp som skulle räcka över hela Sverige. Jag skulle få se saker jag aldrig sett förut och dessutom komma hem med pengar på fickan. Undrar vad slutsumman skulle hamna på? Vad skulle jag vara värd?
Vill Du vara med och bjuda?
Det påstås att det alltid är mörkast precis innan gryningen. Idag såg jag ingen gryning. Gjorde Du?
Samma mörka himmel har bäddat in mig i sina tårdrypande moln. Det är sådana dagar jag kommer fram till olika saker.
Jag kom till exempel fram till att efter den senaste konserten jag var på kunde jag och alla andra lägga sina instrument och musikaliska drömmar på hyllan. Det bästa hade redan skrivits.
Pennor, papper och alla utkast till noveller och romaner kunde brännas eller spridas för vinden efter jag slagit ihop den senaste bladvändaren. I den fanns total spänning, mystik och rafflande handling. Efter sexhundra sidor av turbolens var det ren sorg att behöva sätta tillbaka boken bland de andra lästa romanerna.
Visst kan man bli peppad av tanken att göra någonting minst lika bra eller kanske rentav ännu bättre. Men det är svårt att tänka klara tankar genom regn, vind och tjocka moln.
Istället funderade jag på varför fåglarna som envist sitter på telefonstolparna inte använder sina vingar och flyger iväg till sol och värme. Men även en kråka har väl ett hem i en gles trädkrona intill en lerig åker där jorden ligger död.
Och för övrigt regnar det väl på varenda milimeter av Sverige en dag som den här. En dag i november då jag suddades ut i kanterna.
Självmant satte jag mig framför TV-n för att se Paradise Hotel. Serien har allt man kan önska sig. Sol, palmer och paraplydrinkar blandas med fräscha människor som låter sig filmas varsomhelst, närsomhelst och hursomhelst.
Solbrända tjejer med balla yrken som till exempel bartender trippar omkring bland muskulösa grabbar med så fantastiska tatueringar att hela staben i 
Miami Inc skulle gråta av förtjusning.
Här talar vi om människor från skapelsens krona.
Vad denna TV-serie egentligen går ut på har jag inte fått rätsida på än. Däremot vet jag att deltagarna är en spegelbild av hela världens folk och dess beteende.
De ljuger för varandra.
De baktalar varandra.
De har sex för att såra någon annan.
I grund och botten är dessa människor genuint elaka mot varandra. De gör helt enkelt vad som helst bara för att en TV-producent (eller vem det nu är) ger en deltagare ett uppdrag.
Att titta på Paradise Hotel är som att se ett par överberusade personer stå och spy utanför nattklubben. Det är jävligt komiskt men trots det vill man ändå inte bli som dem.
Men Paradise Hotel är ett kvalitativt program. Där kommer vi i alla fall fram till vilka arslen vi är innerst inne.
Den trådsmala läkemedelsrepresentanten rusade in och slängde sitt kontokort på disken.
- Fan vad de glufsade i sig idag. Och inte fan fick jag en enda jävla tugga. Helvete också!
Jag erbjöd henne lunch men hon tackade nej.
- Hinner inte, sa hon och tog ett par djupa klunkar av energidrycken.
- Tjo! Den här med lite sprit i hade gjort susen.
”Herregud, du har ju haft hela helgen på dig”, tänkte jag.
Sen sprang hon ut i sin Audi som stod parkerad mot färdriktningen. Wroom!
Det var bråttom. Minuter tickade. Grabben i keps rusade över torget vidare mot bussen som stod och väntade. Kanske skulle han hem för att hinna med lite läxor innan fotbollsträningen. Eller så var det bara kompisarna som hägrade. Vad vet jag? Bråttom hade han i alla fall.
Cyklar susade fram på trottoarerna.
Bilar körde över tillåtna hastighet.
Världen snurrade och jag undrade ifall någon såg det lilla hålet i himlen där solen bröt igenom.
Var de få solstrålarna under dagen en rättighet för oss alla? I så fall var det vår skyldighet att se dem.
”I loppet som vi springer finns det ingen som vinner” – Mauro Scocco.
Vad jag har hört så började hela eländet nere i Mexiko. Kyrkan kallar honom ”Djävulen” och Stephen King nämner honom ofta vid namnet ”Mannen i svart”. Jag kallar honom ”Busen”, ”Typen” eller ”Tokstollen”. Allt beronde på vilket humör jag är på.
Jag har en teori om att ännu en gång är det en snubbe som satsar på världsherravälde. Han tog helt enkelt livet av någon nere i Mexiko och började sedan basunera ut historier om ett virus och om det där fantastiska vaccin som ALLA behövde.
Mexikanarna som är kända för att pimpla tequila närsomhelst under dygnet trodde naturligtvis på hela historiern. Och så började ryktet om ”Tryne – svininfluensans stamfader” sprida sig över världen.
Vaccinet var inget vaccin utan bara en dos dödligt gift som skulle utplåna fattig som rik, gammal som ung. En del skulle dö på omedelbara momangen medan andra kunde gå ett par år i villfarelsen om att vara immun och således kärnfrisk.
Efter ett par år skulle det bara finnas ett par människor kvar i välden. De skulle alla ansluta sig till ”Busen” och så….ja, antagligen skulle de ha ett jäkla bra kalas med uteslutande nötkött och fisk, öl, vin och naturligtvis tequila för att hylla de lättlurade mexikanarna.
Men så är det nog inte…
Fast det är ju väldigt lustigt vilken cirkus det har blivit kring detta virus. Framförallt vaccinet.
En hel förskoleklass fick sitt vaccin och alla kom tillbaka dagen efter lika glada som dagen innan. Varför då? Antagligen för att de små barnen inte lärt sig att läsa.
Alla andra som läst en tidning vet hur fantastiskt illamående och sjuk man kan bli i flera dagar efteråt.
HURRA!
Alltså får Kalle 35 år sprutan och sjukanmäler sig sedan dagen därpå för att kunna sitta hemma och porrsurfa och spela Farmville en hel lång underbar vecka.
Gun med sina 53 årpå nacken gör samma sak och utnyttjar tillfället för att kunna vara hemma och pilla med sina eterneller och titta på trehundrasjuttiofemte omgången av ”Hem till gården”.
..allt medan barnen lallade in till legoklossarna på förskolan…
Det är bara lögnare, lata och lättlurade människor som stannar hemma efter en liten spruta med vaccin!
Men jag ska inte säga för mycket. Inte än i alla fall. På tisdag kommer jag få min spruta med vaccin (eller dödlig dos gift av ”Busen”) och vem vet hur jag kommer att må dagen efter eller dagarna därpå. Får helt enkelt ta en titt i bilagan ”Veckans TV-program” och känna efter. Och jag ska minsann känna efter.
Det var höjden av leda att behöva gå upp så tidigt varje morgon. Uttrycket ”Så tidigt att man måste knulla tuppen i röven för att han ska gala” föll väl in på sin plats.
På sommaren ska man njuta av ledighet. Men inte jag. Den sommaren hade jag tagit ett halvt steg in i vuxenvärlden och skrivit upp mig på åtta veckors arbete.
Varje kväll var den andra lik. Senast halv tio rullades gardinerna ner och världen utanför försvann. Med lagom volym svepte den redan då gamla Jackie över min säng. Men inte en enda kväll kom vi längre än till ”En timmes panik” som var plattans första låt.
”Jag fastnade med en gammal vän. Han talade länge om längesen. Allt man trodde man glömt. Allt jag trodde jag drömt. Så jag vaknar om natten…”
Sen sov jag!
Jag var nitton år och världen var en obruten förpackning. Det var då fröken Z kom in i bilden. Med en sliten tygväska över axeln som innehöll böcker och kassettband med Einstuerzende Neubauten kom hon gående på väg mot sfinxen i Botaniska trädgården.
Jag förstod mig aldrig på henne. Men hon var ju inte som alla andra jag hade mött under mina år på jorden. Hon berättade om Chopin och försåg mig med brev som innehöll de mest märkvärdiga teman, ord och fraser. Hon berättade om ”Det skrivna ordet”.
Fan ta dig fröken Z! Ibland önskar jag att jag kunde lägga pennan för gott och rikta in mig på motion, Farmville eller precis vad fan som helst. Men jag kan inte. Det går helt enkelt inte.
Jag kommer dö med fingrarna fulla av bläck.
Dumma fröken Z! Tack för det Du gav mig.
…och Du är förlåten.
Jag fäste klossarna med varandra. Struntade ifall det var olika färger som kolliderade. Alla passade ändå ihop.
Vem behövde ritningar?
De kallar marken som vi går på för ett iskallt IKEA-land med lösningen i kanten. Men varför ska jag följa en ritning när jag sitter i ett hav av lego? Det må vara vackrare i slutet att följa ritningen men vad bryr jag mig om det.
Att mina otaliga rymdskepp ser ut som DiLeva-farkoster gör väl ingenting. Sparsamt utsmyckade brukar de vara. En propeller fram och en bukett blommor på ena vingen och så en gul kloss mot den svarta bottenplattan där bak.
Jag blandar som jag vill. Tar lite ”här” och fäster ”där”. Lösningen i kanten finns och den må vara vacker.
Men den är så jävla tråkig.
Jag är medveten om att man inte får skämta om en del saker men det här var inget skämt. Antar att det bara var ett sätt att bli av med telefonförsäljaren.
Det ringde och en oerhört positiv röst skar in i örat.
- Vi har just nu ett otroligt erbjudande du absolut inte får missa…
Rösten malde på och ett tag var jag övertygad om att jag skulle få all världens lyxbilar, underbara slott och sköna kryssningar i Karibien rakt ner i brevlådan. Allt skulle gå oavkortat till mig. BARA MIG!
Men då avbröt jag och berättade lugnt följande;
- I veckan mötte jag min läkare som gav mig beskedet att jag har max ett år kvar att leva. Max ett år! Därav tror jag inte att det finns någonting i din arsenal av slitstarka strumpor som kan förhindra det.
Rösten försvann och det blev tyst en stund.
- Oj! Nej….så är det….kanske. Ha en bra dag!
KLICK!
Kan hända att jag skämdes en aning men rösten försvann i alla fall. Nu finns
det säkert en del som läser dessa rader och finner dem lika roliga som det faktum att AIK tog hem SM-guldet i fotboll.
!?!?!
Det är en tolkningsfråga.
